IBM om digital säkerhet

 Idag kom IBM hit en masse :-) Susanna tog med sig ett par kollegor och ett helt gäng tekniksprångare för att prata om datasäkerhet, integritet, ansiktsigenkänningsteknik, hur man skapar säkra (?) lösenord, och konsekvenser av vad man skriver och gör på facebook, forum och dylikt.

Det finns tillfällen då jag undrar hur mycket av mina ungdomssynder som finns kvar i nätets vindlingar. Hur mycket finns kvar av min mörka period. Innan er fantasi skenar kanske bör tilläggas att mina mörkare perioder snarare bestod av halvtaskig poesi, makabra noveller och mindre lyckade kulinariska experimentsamt än några mer kontroversiella saker.   hår. Skulle jag vilja att dessa saker - särskilt det rosa håret - kom till allmän kännedom? Oh wait...det loppet är visst redan kört. Allvarligt så är det dock en hel del saker som jag någon gång skrivit på Lunarstorm, poesisidor eller liknande som jag är glad nu att de inte ligger kvar för allmän beskådan, eller hemsidan som jag gjorde i tonåren. Jag tror de flesta av oss som har spenderat närmare två decennier på nätet har liknande upplevelser.

En av huvudpunkterna för dagen var den om konsekvenserna av vårt agerande. Kan festbilderna vi lagt ut, inläggen vi skrivit på forum eller facebook i ilska eller frustration också påverka framtida anställningsmöjligheter? Eller låneansökan? Lägenheten man vill ha? Det enkla rådet här är ju faktiskt - bete dig väl på nätet. Skriv inte elaka saker till folk. Säg inte nedvärderande saker om folks kön, sexualitet, religion, utseende...eller någonting annat för den delen. Det kanske inte känns så allvarligt i stunden, men det kan få konsekvenser - även åratal senare.

Lösenordssäkerheten är ett intressant kapitel. Att ett lösenord med åtta tecken numera (med rätt utrustning) kan hackas på sekunder, oavsett kombination av siffror, gemener och kapitäler, är det nog många som inte är medvetna om. Rekommendationen numera är på 12 tecken. Men det som jag själv tycker är intressant i detta, och som inte kom upp idag, är egentligen att det kommer inte kunna handla om att välja komplexa, långa lösenord länge till, eller ens gör det nu. Även längre lösenord eller mer avancerade trick är inte tillförlitliga försvar, ens om de blir saltade i inloggningsprocessen. Det är förstås bättre än "password" - det ständigt regerande vanligaste lösenordet - men hackare om de verkligen vill använder sig av mer sofistikerade metoder än det som kallas Brute force.

Det har sagts att 2012 var året då lösenordet dog. Vi har bara inte insett det ännu, och bara ett begränsat antal tjänster har alternativa lösningar. För de flesta av oss är det inte en katastrof - så länge vi är ointressanta nog att ingen har intresse av att ta över våra digitala liv. Men det krävs inte mycket - motivationen för hackare att förstöra Mat Honans liv var något så enkelt som att de tyckte att de vill ha hans twitternamn. Att kapa hans applekonton, radera hans filer, alla bildar han hade av sin dotter, var mest bara för att distrahera honom så att de fick leka med hans twitterkonto lite längre. Om ni inte läste Wired för ett år sedan, så gå in och läs Mats historia: http://www.wired.com/gadgetlab/2012/11/ff-mat-honan-password-hacker/all/

Gymnasiemässan - aftermath

Med en gigantisk kaffe vandrar jag från Älvsjö station till Stockholmsmässan. Jag har aldrig varit på gymnasiemässan förut - på mina tidigare jobb har jag bara stått på öppna hus, och när jag själv skulle börja gymnasiet var det inom kommunen som var huvudregeln.

Morfeus och jag hade lite åsiktsskiljaktikheter under natten, och sömnbristen känns i kroppen, som inte svarar lite för långsamt på mina lite för långsamma kognitiva processer. Green Day stöttar upp min kropps arytmiska beteende, och när jag närmar mig vår monter börjar rytmen få igång även mina tankeprocesser. 

Jag låter Billie Joe Armstrong sjunga ut innan jag förbereder för en lång dag. Kim dyker upp och sätter upp Oculus Rift, och jag hinner ta en snabb rundtur själv i vår simulerade skolbyggnad innan mässan slår upp portarna och anstormningen kommer. OR drar folk - många som vill prova, eller bara titta. Eleverna och några representanter från våra samarbetspartners pratar med dem medan de står och väntar, förklarar vad det är de tittar på och presenterar skolan. En del blir intresserade, men under dagen kommer också många som redan vet vilka vi är, och vill veta mer. 

Nio timmar senare är mina fötter döda, mitt huvud dunkar, min rygg värker, och jag känner av att jag stått och pratat nästan non-stop hela dagen (en vänlig elev hjälpte mig att köpa lunch som jag slängde i mig i en mikropaus). Endorfiner har hållt mig alert och kommunikativ hela dagen trots sömnbristen, och jag orkade trots allt släpa mig till körrepet efteråt. 

Dag två. Till min stora lycka så dyker flera elever som var med på torsdagen upp även på fredagen av egen fri vilja :-) Företagsrepresentanterna är imponerade av det arbetet som eleverna gör, och vi har än mer folk att prata med hela dagen. Tar mig inte tid att äta lunch alls - det finns helt enkelt inte tid, och jag gillar att stå och prata. Vårt, företagens och högskolornas främsta mål är att få fler flickor intresserade av teknikbranschen, och även om den överväldigande majoriteten av de som kommer fram och pratar med oss är killar så är det en ganska stadig ström av intresserade flickor också. Vår vision om 50-50 lär inte bli verklighet nästa år, men det känns inte längre helt omöjligt på sikt att närma sig det målet. 

Vi må inte ha mängden intresserade i vår monter som vissa av våra grannar, men så söker vi också bara 64 elever till ett program, en inriktning. Inte 300-400 elever som de större skolorna. 

Dag tre känns som den stora utmaningen - detta är dagen då vi inte har Oculus Rift som draghjälp. Det är dagen då föräldrar kommer med. Det börjar segt, och riktigt lika högt tryck som på fredagen blir det inte denna dag - men de flesta som kommer fram denna dag är också intresserade av oss redan. Många kommer fram för att bekräfta saker de redan läst, eller med specifika frågor - vissa så specifika att det är tydligt att de redan bestämt sig för att söka hit. Dessa är, uppmuntrande nog, inte enbart killar.

Efter tre dagar var jag helt slut. Jag känner fortfarande av det nu, måndagen efteråt. Men det känns bra. Eleverna frågade innan mässan vilka de vanligaste frågorna är. Nu efteråt kan jag säga att en av de vanligaste frågorna var "vad är det där?", syftande till Oculus Rift. Tätt efter den följer nog "är det en friskola?" (svar nej - vår huvudman är Stockholms stad), "varför ska jag/min son/min dotter gå på er skola?" (en fråga som inbjuder ett standardsäljsvar), eller en variant på "jag vill bli spelutvecklare/[valfritt yrke här]. Kan jag bli det om jag går hos er?" (vilket kan leda till riktigt intressant diskussioner!). 

Jag gillar inte den extrema konkurrens som blivit i skolvärlden. Det uppmuntrar till ett säljbeteende som ofta inte gynnar den pedagogiska verksamheten, och ibland direkt skadar den. Men jag tycker den genomsnittliga medvetenheten verkar ha ökat hos de som nu söker gymnasieutbildning. 

Gymnasiemässan

Efter två dagar på gymnasiemässan, där jag pratat med folk non-stop från öppning till stängning, så är hela min varelse fylld av endorfiner, adrenalin...och koffein.

Det känns också som att jag fått ett seratoninsvepande lugn över mig. I dagens konkurrens finns det en oro att inte få tillräckligt med elever till nästa år. Den oron har dämpats ordentligt.

En dag kvar. En lite längre rapport kommer efter dörrarna stängs ikväll :-)

Och om ni inte varit där - titta förbi monter c06:41. I dare you to not get excited about our school!

SSIS Lan 2013

Traditioner är viktigt, även på en icke-traditionell skola. Viktigt för att vi ska bygga upp en känsla av att vi är en skola, av samhörighet. Jag personligen är inte världens mest traditionsbundna person - men det finns ett stort värde i att ha dessa saker. Så vilken tradition startar man på ett nytt tekniskt gymnasium? Ett LAN förstås! Elevernas planerade förstås själva (inom de ramar som vi satte - vi är trots allt ansvariga). 24 timmar av att göra saker tillsammans med datorer, ge eleverna chansen att besegra rektorn på deras egen hemmaplan :-)

Jag kunde tyvärr inte själv stanna över natten, men spenderade några timmar på fredagskvällen där. Nu är jag förstås - i spelvärlden åtminstone - otroligt gammal med mina 33 år. Jag minns ju internet innan det var grafiskt (typ). Jag minns när onlinespel (då i form av MUDar) bestod av enbart text. Så jag valde att bejaka denna fantastiska ålderdom och satte mig och spelade Syndicate medan jag väntade på installationen av mer sociala spel (till skillnad från eleverna tog jag inte med mig min monsterdator hemifrån).

Det var ordentliga datorer. Många skärmar. Mycket kolhydrater. En Xbox uppkopplad till projektorn.

När jag själv gick i gymnasiet var det Quake som gällde. Det var spelet som vi satt och spelade i skolan efter det att lektionerna var slut. Det var ett skönt sätt att släppa det intellektuella, att bara få reagera på vad som hände på skärmen. Men 15 år av att inte spela den typen av spel gör en del med ens reflexer, och jag dog. Och dog igen. Och igen. Och igen.

Allt som allt tror jag ändå att vi är rätt nöjda med LAN 2013. Det var en bra början. Nästa år får det nog bli ett ordentligt LAN för mig. Och då ska vi ha med de saker som vi missade i år. Och en fruktkorg...

Bloggat från tunnelbanan

Lotta Edholm skriver själv om besöket hos oss i fredags på sin blogg här. Kul att skolan uppmärksammas lite här och var  :-)

I övrigt så måste jag säga att en utav de stora utmaningarna med det här jobbet är att hitta balansen mellan att jobba framåt med idéer om pedagogisk utveckling, planering av ssis framtid och det dagliga arbetet med rättning och lektionsplanering. Tur att man kan multitaska.

Gav mig själv 20 minuter att tänka på och överväga en möjlig spelifiering av undervisningen (gamification - kolla in exempelvis Jane McGonigal om ni inte känner till konceptet). Känns som ett intressant spår att utveckla vidare i tanken om jag får tid om några månader. Lite andra saker som har prioritet just nu.

Under kommande veckor ska jag se till att skriva lite om det pedagogiska arbetet som vi faktiskt implementerat också. Stay tuned.

———
Kan inte riktigt låta bli att undra om någon nu blev irriterad på att jag, som svensklärare, använde ordet multitaska som svenskt verb ;-)

Lotta Edholm på besök

Rurik Bergström & Lotta Edholm tittar på när eleverna
demonstrerar vårt studentresponssystem.

Dagens stora händelse var förstås besöket av skolborgarråd Lotta Edholm. Hon ville komma hit och höra hur det går för oss, prata med oss lärare, lite representanter från våra samarbetspartner, och eleverna. Förutom vi lärare och rektor så närvarade Lars Wiigh, som är "Affärsområdeschef Offentlig Sektor, Life Science och Energibransch" på IBM, Rurik Bergström från Stockholms Universitet och Malin Hasselblad från Edholms stab.

Diskussionerna gick väl som det varit mest när vi träffat folk som vill veta hur det går. Ja, det är otroligt mycket jobb att starta en skola, och staden har inte riktigt rutin på det. Men ja, det går riktigt bra - vi har gjort ett bra jobb, eleverna när väldigt nöjda. Ja, det är bara killar i klassen, och det är någonting som vi pratar mycket om. Och så vidare...faktum är att även om det är stressigt, mycket jobb, emellanåt som att banka huvudet i en vägg, så tycker jag att vi lyckats otroligt bra med det vi åstadkommit. Och det verkar alla andra också tycka.

Lotta ville också besöka eleverna, förstås, och fick demonstrerat för sig en del av de sätt som vi jobbar på i undervisningen. Hon frågade vad eleverna tyckte om skolan - om de tyckte att den uppfyllt förväntningarna. De tre svar hon fick var: Att det var mycket mer än en elev hade förväntat sig; att de är flera stycken som reser mer än en timme enkel väg för att komma till skolan, och det gör man inte om man inte tycker att skolan är bra; att "jag älskar min skola". Någon som ville säga emot? Nej...inte där och då i alla fall. Det är klart det finns brister - till exempel att det trådlösa nätverket krånglar lite precis när skolborgarrådet ska besöka och få en demonstration av eleverna ;-) men å andra sidan är vi ju priviligierade att ha åtkomst till KTHs nätverk också. Nätkrångel innebär alltså i regel bara några sekunder för att byta till ett annat nät.

Eleverna lyfte egentligen bara en fråga till Edholm - loggan. Det här har ju blivit något av en grej för klassen - att de vill ha den skolloggan som gjordes för SSIS, men som vi nu inte ska använda (inga skolor ska ha egna loggor, utan bara använda St Erik-loggan). Edholm förklarade bakgrunden till beslutet, men tog med sig den kritik som eleverna riktade mot detta.

Lars Wiigh tyckte att företagen borde ju kunna hjälpa till med läxhjälp någon timme i veckan - det finns ju några tusen ingenjörer härute och några utav dem borde väl kunna ställa upp på frivillig basis! Rurik från SU tyckte att det borde ju de också kunna hjälpa till med. Lars pratade också om samarbeten med skolor utomlands - att samläsa kurser med en klass i ett annat land till exempel, vilket finns inom projekt som han är involverad i - vilket både vi och eleverna förstås tyckte var väldigt intressant!

Allt som allt mycket bra möten, och alla parter verkar nöjda när vi skiljdes åt efter att ha ätit lunch tillsammans med eleverna. Faktiskt bättre mycket mer givande än de politikerbesök som jag avrit med om på andra skolor - den här gången kändes det som att vi alla hade lagt politiken på sparlåga i bakgrunden, för att faktiskt fokusera på hur det går med den här skolan, med de här eleverna, och hur det kan utvecklas.

Det är mycket på gång...

Möte med TATA Consultancy Services

Spenderade ett par timmar idag på eftermiddagen hos TCS, för att diskutera vad vårt samarbete med dem ska innebära. Av de fyra företagen som just nu är direkt involverade i skolan (då räknar jag till exempel inte med Intel, som har en plats i vår Advisory Board, men som inte är med i verksamheten förrän nästa läsår), så har TCS valt att arbeta främst med oss lärare.

Förutom de två som vi träffat tidigare, så fick vi även träffa Sales Director Avinash Limaye och Human Resources Lead Sathya Narayana Mehta. Känns otroligt priviligierat att som verksam inom skolverksamhet få samarbeta med alla dessa människor.

Det finns något med TCS som är väldigt spännande. TCS har inte de jättelika komplexen här i Sverige som till exempel Ericsson har, utan är kanske det företag som mest just här omedelbart visar på det multinationella jobbet som samtliga företag faktiskt har inom sig. Arbetsspråket blir på ett mer självklart sätt engelska, eftersom det måste vara det.

Arbetet med TCS kommer vara ganska långsiktigt. Vi lärare - referade till i anteckningarna från mötet som M&M - kommer att träffa lite olika människor från företaget för att hjälpa oss bygga upp en utbildning som ligger i samklang med de krav som ställs inom arbetslivet.

Och så är det ett utmärkt tillfälle för mig som språknörd att få uppleva en språkmiljö som är mig i stora drag främmande - näringslivsmötesspråket.

Det första som mannen från HR sa att han sökte när han söker personal? Folk med en positiv attityd till att lära. Kunskap blir gammal, världen förändras. De vill ha folk som gillar att lära sig nya saker.

När eleverna är borta dansar lärarna på bordet...

...eller så sitter vi och jobbar med hemsidan, planerar nästa års flytt och sådant. Det är mycket jobb på en nystartad skola som man kanske inte tänker på om man inte är i det. Att bygga upp en bra hemsida går inte på ett par timmar. Att skapa marknadsföringsmaterial tar tid, tanke och diskussion. Det finns aldrig så mycket tid som man skulle behöva, men jag är ändå ganska nöjd med vad vi åstadkommit så här långt.

I måndags var det utbildningsdag för stadens lärare, och så stod jag och föreläste två pass om hur man kan arbeta med Googles verktyg för ett gäng lärare. Ganska nöjd med dagen, och det verkar som att åhörarna var det också. Det tar 70 år att ändra en skolkultur, var det så? Vi bygger en från grunden nu, och jag tror att vi som land måste jobba på att utvecklas snabbare inom skolvärlden. För samhällets skull, för elevernas skull, men också mycket för lärarnas skull. De krav som ställs av samhälle, näringsliv, framtiden, politiker, elever, föräldrar och andra intressenter i skolans värld, är väldigt svåra att få ihop. Det blir en enorm dissonans, som orsakar mycket av den stress som lärare erfar. Och som hindrar en pedagogisk utveckling mot en bättre skola och en bättre arbetssituation.

Och nu börjar nervositeten inför gymnasiemässan och det verkliga arbetet med markandsföringen att infinna sig. Jag är inte orolig för att vi inte ska få elever - den här skolan behövs, och jag tror att om vi bara får ut informationen om vad skolan är, så kommer vi fylla platserna. Men ett utav teknikbranschens största bekymmer är den otroligt ojämna könsfördelningen. Företagen skriker efter kvinnliga medarbetare, och om det ska bli en bättre utveckling där, så måste det starta i skolan. Teknik får inte bara vara av män, för män, som det till större delen ser ut idag. Och då får inte heller teknikutbildningarna på gymnasiet vara riktade mot killar eller bestå av killar.

Jag har alltid haft svårt att förstå varför det är så uppdelat. Kanske är det för att jag själv aldrig sett så tydliga skiljelinjer mellan de olika diciplinerna. Teknikbranschen handlar lika mycket om psykologi och retorik som den gör om matematik och programmering.

Nej, jag har ju faktiskt semester idag, så nu ska jag ta mig en titt på Köpenhamn.

Måndagstorsdag!

Jag har en inneboende aversion mot torsdagar. Jag vet inte riktig vad det beror på, men jag misstänker att det är en kombination av några år av veckans längsta skoldagar, med bara soppa till lunch, under högstadiet/gymnasiet. Eller så är allt Douglas Adams fel. Världen går ju trots allt under på en torsdag.

De senaste veckorna har mitt missnöje med torsdagar även berott på att en av de mest spännande delarna av SSIS är våra Expert Thursdays - att företagen kommer hit med föreläsningar och annat spännande (eller att vi går dit) varje torsdag. Men jag har inte kunnat vara med någon gång, eftersom jag undervisar på annan skola just torsdag-fredag.

Källa: internet.org

Men! Idag var det torsdag redan på måndagen! När eleverna träffade Ericsson i början av terminen så kom samarbetet med Mark Zuckerberg i projektet internet.org upp som en fråga från eleverna. Ericsson tog fasta på detta, och idag kom Sebastian Tolstoy hit och pratade om just de samarbeten som Ericsson och Facebook har, både sedan tidigare och nu med internet.org.

Det är spännande tankar. Hur ger vi en miljard människor tillgång till internet, som idag inte har det? Hur ger vi alla människor tillgång till det? Människor som inte har ekonomiska förutsättningar att skaffa sig internet inom ramen för dagens affärsmodeller.

Det var ju också passande att Sebastian i slutet kom in på vikten av innovation. Att faktakunskaper, att ta till sig kunskapen i skolan, är en viktig bas, men att det är just kreativiteten som är viktigast i branschen.

Så jag tycker lite bättre om torsdagar nu. I alla fall när de infaller på måndagar.

Att starta upp en ny skola är 

Spännande

Utmattande

Frustrerande

Sisyfosiskt

Exalterande

Och alldeles, alldeles underbart. 

Det är också något som, i kommunal regi, inte sker särskilt ofta. Särskilt inte en skola som ska vara nytänkade organisatoriskt och pedagogiskt. 

Så jag tänkte blogga lite under året. Om vad som händer under ett uppstartsår. Om vilka utmaningar som vi stöter på. Om pedagogiska framsteg, och om misslyckanden. Om idéer som kanske inte finns tid att genomföra - ännu. 

Jag kommer också blogga för eleverna. Ge exempel på hur delar av uppgifter kan se ut.

Jag vet inte hur ofta, eller hur mycket det blir med allt arbete som behöver göras. Men vi gör ett försök.