Det pratas en del om gamification. Det har hållit på ett tag, och är kanske fortfarande inte så väldigt spritt, men jag stöter på det här och var nu. Och jag tycker att det finns en det missförstånd i konversationen. Så det här är en del av mina åsikter och tankar.
Gamification handlar inte om att ta in spel i undervisningen och anäda sig av dem. Detta är ett vanligt missförstånd. Att använda sig av vanliga spel som en del av undervisningen kan vara mycket givande, och har visat sig fungera riktigt bra med till exempel Civilization, Sim City och Minecraft. Jag anser själv att det har varit en otrolig fördel för min undervisning att stora delar av en klass har spelat igenom Civ 4 eller 5. Men spel är en kulturform som kan användas som verktyg liksom film eller böcker. Det är inte ett grepp som kräver en ny term som Gamification.
Gamification handlar däremot om att använda spelmekanismer för att förbättra användarupplevelsen av sådant som inte är spel. Ty det finns en del saker som fungerar väldigt bra med spel - det är därför de är så populära och folk har svårt att slita sig från dem. Väl konstruerade spel lyckas väl med att ge sina spelare avvägda utmaningar genom hela spelet - tillräckligt svåra för att vara utmanande, inte så svåra att man ger upp och lägger ner. Riktigt bra spel lyckas med detta även för spelare på vitt skilda nivåer. Alla raidade inte när jag spelade EQ. Och alla raidade inte de svåraste ställen. Men de som kunde, gjorde det och blev utmanade. De som inte gjode det kunde utmanas i mindre grupper, Eller ensamma. Spel är också bra på att visa var du är, vilka egenskaper du behöver förbättra, och vart du är på väg. Och väldigt bra på att ge belöningar väl anpassade för den ansträngning som gjorts. Epic win ger epic reward. Vanliga småsegrar ger småsaker - och mer sällan någonting lite häftigare - d.v.s. många små segrar kan vara värdefullt, men en enstaka bara lite.
Och nej, det betyder inte heller att vi ska göra skolan till ett spel - utan först och främst göra den mer lik de aspekterna av ett spel som fungerar väl för motivation och framsteg. Jag märker det på mig själv...min klocka som vibrerar och ger mig en liten badge varje gång jag når 10.000 steg på en dag är, trots medvetenheten om mekanismerna, en liten tillfredssällelse. Och de större badgerna för hur långt jag gått, eller hur högt jag klättrat i trappor, gör att jag gärna tar trappan i stället för rulltrappan, eller går en extra sväng för att komma upp till nästa nivå. Tävlingsmomentet i World Community Grid gör att jag kan låta datorn donera lite extra processorkraft till cancerforskningen när jag är nära en ny badge, eller en person jag tävlar med går om mig i donerad kraft (i teorin i alla fall...jag har visst inte särskilt mycket tävlingsinstinkt). Men det fungerar för att det också finns någonting givande bakom det. För en badge är inte värt någonting. Det betyder i längden inte ett smack.
Det är lätt att tro att några badges och achievements ska vara motiverande. Men det kommer inte hålla länge om det inte finns substans i det. Och däri ligger det svåra i gamification - liksom i vanlig speldesign. Den verkliga belöningen måste vara i det som är grundläggande för verksamheten. De besäta belöningarna i ett spel är ju de som hjälper dig att ta dig längre i spelet. De kommer förlora sitt värde och ersättas avandra belöningar som i sin tur hjälper dig än längre. De ska vara en tecken på, eller ett hjälpmedel för, inte motivationsfaktorer som ger en långisktigt värdefull belöning. Externa belöningar som endast är externa är i bästa fall värdelösa mer än kortsiktigt- och i värsta fall rent skadliga för den interna motivation som försvinner i skuggan av den externa. Ty tyvärr är det så att spel som har ett dåligt fungerande belöningssystem blir ofta tråkiga och övergivna även om andra delar av spelet fungerar väl.
Skolans belöningssytem ÄR trasigt. Och en del av svaret kan mycket väl finnas i Gamification - det är värt att utforska - men försiktigt. Och med gedigen analys - och helst gediget betatestande.
