Med en gigantisk kaffe vandrar jag från Älvsjö station till Stockholmsmässan. Jag har aldrig varit på gymnasiemässan förut - på mina tidigare jobb har jag bara stått på öppna hus, och när jag själv skulle börja gymnasiet var det inom kommunen som var huvudregeln.
Morfeus och jag hade lite åsiktsskiljaktikheter under natten, och sömnbristen känns i kroppen, som inte svarar lite för långsamt på mina lite för långsamma kognitiva processer. Green Day stöttar upp min kropps arytmiska beteende, och när jag närmar mig vår monter börjar rytmen få igång även mina tankeprocesser.
Jag låter Billie Joe Armstrong sjunga ut innan jag förbereder för en lång dag. Kim dyker upp och sätter upp Oculus Rift, och jag hinner ta en snabb rundtur själv i vår simulerade skolbyggnad innan mässan slår upp portarna och anstormningen kommer. OR drar folk - många som vill prova, eller bara titta. Eleverna och några representanter från våra samarbetspartners pratar med dem medan de står och väntar, förklarar vad det är de tittar på och presenterar skolan. En del blir intresserade, men under dagen kommer också många som redan vet vilka vi är, och vill veta mer.
Nio timmar senare är mina fötter döda, mitt huvud dunkar, min rygg värker, och jag känner av att jag stått och pratat nästan non-stop hela dagen (en vänlig elev hjälpte mig att köpa lunch som jag slängde i mig i en mikropaus). Endorfiner har hållt mig alert och kommunikativ hela dagen trots sömnbristen, och jag orkade trots allt släpa mig till körrepet efteråt.
Dag två. Till min stora lycka så dyker flera elever som var med på torsdagen upp även på fredagen av egen fri vilja :-) Företagsrepresentanterna är imponerade av det arbetet som eleverna gör, och vi har än mer folk att prata med hela dagen. Tar mig inte tid att äta lunch alls - det finns helt enkelt inte tid, och jag gillar att stå och prata. Vårt, företagens och högskolornas främsta mål är att få fler flickor intresserade av teknikbranschen, och även om den överväldigande majoriteten av de som kommer fram och pratar med oss är killar så är det en ganska stadig ström av intresserade flickor också. Vår vision om 50-50 lär inte bli verklighet nästa år, men det känns inte längre helt omöjligt på sikt att närma sig det målet.
Vi må inte ha mängden intresserade i vår monter som vissa av våra grannar, men så söker vi också bara 64 elever till ett program, en inriktning. Inte 300-400 elever som de större skolorna.
Dag tre känns som den stora utmaningen - detta är dagen då vi inte har Oculus Rift som draghjälp. Det är dagen då föräldrar kommer med. Det börjar segt, och riktigt lika högt tryck som på fredagen blir det inte denna dag - men de flesta som kommer fram denna dag är också intresserade av oss redan. Många kommer fram för att bekräfta saker de redan läst, eller med specifika frågor - vissa så specifika att det är tydligt att de redan bestämt sig för att söka hit. Dessa är, uppmuntrande nog, inte enbart killar.
Efter tre dagar var jag helt slut. Jag känner fortfarande av det nu, måndagen efteråt. Men det känns bra. Eleverna frågade innan mässan vilka de vanligaste frågorna är. Nu efteråt kan jag säga att en av de vanligaste frågorna var "vad är det där?", syftande till Oculus Rift. Tätt efter den följer nog "är det en friskola?" (svar nej - vår huvudman är Stockholms stad), "varför ska jag/min son/min dotter gå på er skola?" (en fråga som inbjuder ett standardsäljsvar), eller en variant på "jag vill bli spelutvecklare/[valfritt yrke här]. Kan jag bli det om jag går hos er?" (vilket kan leda till riktigt intressant diskussioner!).
Jag gillar inte den extrema konkurrens som blivit i skolvärlden. Det uppmuntrar till ett säljbeteende som ofta inte gynnar den pedagogiska verksamheten, och ibland direkt skadar den. Men jag tycker den genomsnittliga medvetenheten verkar ha ökat hos de som nu söker gymnasieutbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar