Yay en stol!

Som sagt - så här såg det ut i måndags:

Nu har vi fått lite möbler att arbeta vid också! I tisdags tröttnade jag på att sitta på golvet och byggde således upp en fåtölj av lådor, kopplade in datorn till stora projektorn och högtalarsystemet och jobbade mitt på golvet i stora salen. Fantastiskt ljud och projektorn funkade bra som skärm...men lådorna vad inte helt bekväma att jobba i.

Vi har fortfarande inte fått alla möbler som vi beställt, men det finns arbetsplatser för lärarna, bord i klassrummen och en del stolar. Nätverket på på gång (jag jobbar på eduroamnätet så länge). Kaffe kör jag fortfarande på egen bekostnad i väntan på att vi ska få hit någon sådan maskin.

Augmented reality

Som sagt, så har jag tänkt jobba lite med augmented reality under kommande år. Tanken är att vi ska lägga ett virtuellt lager över skolans verksamhet, som kan byggas på år efter år. Vad detta lager ska innehålla vet jag inte riktigt - jag har en hel del idéer både för den pedagogiska verksamheten och för att bygga skola, gemenskap och historia.

För er som inte har pysslar med AR i någon form tidigare, så kan jag ge ett litet exempel. Jag har till exempel lagt bilden nedanför detta stycke som triggerbild i skolans AR-lager - just nu bygger jag i ett program som heter Aurasma, men detta tänker jag ska utvärderas när vi jobbat ett tag. Denna bild kopplas sedan till annat material - i detta fall en liten film, men det kan vara annat såsom 3D-modeller, andra bilder, ljudfiler eller dylikt. En person som har Aurasma-appen på sin telefon, och prenumererar på kanalen SSIS, ska då kunna hålla upp sin telefon mot bilden, med appen igång, och få upp den film som är länkad till detta. 

Så vad är poängen? Jag menar, jag kunde ju lagt upp filmen på en gång här. Jo, poängen är ju att triggern är objekt som ofta finns kvar i verkligheten. Så kanske vi tar en bild på vår pi-trofé och lägger upp som trigger, och kopplar på små vinnarintervjuer varje år när vi har vår tävling. Om 20 år kan då någon hålla sin telefon (eller hur det nu fungerar år 2034) och titta på vinnarintervjuerna genom två decennier av SSIS historia. Eller låter samtliga elever i avgångsklassen lägga upp en hälsning kopplad till ett fotografi eller en sak i skolan.

Vi ska jobba med det lite under hösten, så jag rapporterar nog mer allt eftersom tiden går.

Back, back to school again

Det kanske inte är någon av de bättre musikalerna i historien, men jag får alltid intronumret från Grease 2 i huvudet när skolan ska starta på hösten. (https://www.youtube.com/watch?v=JANdCwEs1pY för er som missat den).

Första dagen tillbaka på jobbet efter semestern, som för min del till största delen spenderades på en rosa buss genom Skottland och Irland, så nu känns det som att det är hög tid att ta tag i bloggandet igen. Jag ska verkligen försöka att bli bättre på detta i år - och jag tror att det ska gå bättre nu när vi kört ett år och ramverket för skolan är satt. Jag har en del spännande saker att skriva om - ett evenemang med Riksutställningar tidigt under hösten, ny samarbetspartner i Intel och utvecklandet av samarbeten med KTH, DSV, Ericsson, Microsoft, IBM och TCS. Ett av mina personliga projekt är att arbeta med Augmented Reality i undervisningen (eller ska vi redan nu börja prata om Augmented Pedagogy? Förstärkt pedagogik? eh...låter lite corny. Tror jag håller mig till AR tills vidare eftersom det är vedertaget och lättast att koppla till pågående och genomförd forskning inom området). Ska introducera lite om detta snart. Utöver detta kommer säkert en del tankar från mina studier - jag läser en magister i pedagogik under två år med start nu i höst, och tittar lite på MOOCer via Coursera. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Det största som händer just nu är förstås att vi har fått tillträde till våra riktiga lokaler! När jag kom ut till NOD-huset i morse var jag väldigt spänd på att se hur det såg ut, vad som hänt över sommaren. Det jobbas fortfarande på för fullt både utanför och inuti, men visst har det hänt en hel del! När jag kom in genom porten möttes jag av en ganska folktom (och möbeltom) lokal på bottenvåningen:

Jag stötte på receptionisterna som också börjar jobba idag, och ett par personer från arkitektfirman, som upplyste mig om att Kista Science har flyttat in och börjat jobba, att restaurangen är klar (men ej öppnad), att DSV håller på att flytta in, liksom Cornerstone och vi på SSIS. Mer kommer, men jag vet än så länge inte så mycket om vilka - de som jag vet kan jag skriva mer om när det är officiellt att de ska flytta in.

Upp till våra lokaler på översta våningen:

 Det ser tomt ut - men frukta icke elever och föräldrar! Vi har läget under kontroll. Lokalerna är färdiga, whiteboardväggarna, projektorerna och ljudutrustning är monterade (för er som inte vet så är frontväggen i varje klassrum helt täckt med whiteboard för att slippa frustrationen över att nå slutet/botten på tavlan), och vi har interaktiva projektorer i klassrummen. Möbler kommer senare i veckan, och kommer finnas klara i god tid innan terminen startar.

Så ett litet tag till går jag omkring och sjunger till min interna jukebox i tomma lokaler. Ska komma med uppdateringar senare i veckan om hur arbetet fortskrider. Kanske kan vi få till en skola som lever upp till min personliga tolkning av vår förkortning.

Breaking the silence...

Det är mycket jobb att starta upp en skola, så den här bloggen fick bli nedprioriterad under våren. Jag ämnar dock bli bättre och skriva oftare framöver.

Just nu är vi i slutskedet av de nationella proven, och jag ska inte ödsla tid på att skriva om dem alltför mycket här. Det skrivs om i tidningarna just nu, men för tillfället så känner jag att detta är vad som är beslutat, och tills dess att proven åtminstone digitaliseras så är det bara att bita ihop och kämpa sig igenom som vanligt. Jag försöker att inte förtvivlas över hur mycket bättre den här tiden skulle kunna användas för att utveckla elevernas förmågor i stället för att trubbigt mäta dem och stressa upp både lärare och elever.

Men våren har inneburit mycket bra. Vi har varit engagerade i NextUp, där våra elever fick vara funktionärer under finalen. Jag och rektorn gick på Framtidens lärande, och personligen kände jag friheten att få vara i ett sammanhang där det kan föras en initierad och nyanserad debatt om skolans verkliga utmaningar, i stället för den ibland ytterst märkliga offentliga debatten. I samtal med folk som på allvar arbetar med att försöka utveckla skolan utifrån forskning så är det tydligt att de förändringar som skett inom skolans värld de senaste åren med skollag, läroplan, betyg och annat endast är kosmetiska förändringar. De närmaste 20-30 åren är de som verkligen måste innebära en förändring av utbildningsväsendet i grunden.

Min kollega var även på SETT-mässan, som jag missade eftersom den låg samtidigt som nationella proven.

Dessa mässor börjar också så sakteliga kännas som att det finns en växande förståelse för vad IT-pedagogik innebär - att digitala verktyg inte är ett mål i sig, inte kommer att i sig förändra särskilt mycket i skolan. De är verktyg, som vi måste använda för att förändra vår verksamhet till någonting som stämmer överens med världen.

De jag saknat på dessa konferenser, är bland annat just de som bankat på dörren och faktiskt bett om att få bli insläppta i arbetet med skolans utveckling, men som haft svårt att bli ordentligt hörsammande. Neurovetare, kognitionsvetare, utvecklingspsykologer, interaktionsdesigner. Vi behöver människor med dessa kompetenser.

Mer lokalt, så har vi jobbat inte bara med företagen, utan även med en person från riksutställningar, där eleverna fått designa framtidens klassrum - ett arbete som kommer få en spännande uppföljning i höst :-)

Det är rörigt att starta upp en ny skola, och ibland är det svårt att ta ett steg tillbaka och se hur allting hänger ihop - men jag börjar känna att jag kan se pusselbitarna och hur de kan falla på plats. Och möjligheterna som jag tycker mig ana i det pusslandet, är otroligt spännande!

IBM om digital säkerhet

 Idag kom IBM hit en masse :-) Susanna tog med sig ett par kollegor och ett helt gäng tekniksprångare för att prata om datasäkerhet, integritet, ansiktsigenkänningsteknik, hur man skapar säkra (?) lösenord, och konsekvenser av vad man skriver och gör på facebook, forum och dylikt.

Det finns tillfällen då jag undrar hur mycket av mina ungdomssynder som finns kvar i nätets vindlingar. Hur mycket finns kvar av min mörka period. Innan er fantasi skenar kanske bör tilläggas att mina mörkare perioder snarare bestod av halvtaskig poesi, makabra noveller och mindre lyckade kulinariska experimentsamt än några mer kontroversiella saker.   hår. Skulle jag vilja att dessa saker - särskilt det rosa håret - kom till allmän kännedom? Oh wait...det loppet är visst redan kört. Allvarligt så är det dock en hel del saker som jag någon gång skrivit på Lunarstorm, poesisidor eller liknande som jag är glad nu att de inte ligger kvar för allmän beskådan, eller hemsidan som jag gjorde i tonåren. Jag tror de flesta av oss som har spenderat närmare två decennier på nätet har liknande upplevelser.

En av huvudpunkterna för dagen var den om konsekvenserna av vårt agerande. Kan festbilderna vi lagt ut, inläggen vi skrivit på forum eller facebook i ilska eller frustration också påverka framtida anställningsmöjligheter? Eller låneansökan? Lägenheten man vill ha? Det enkla rådet här är ju faktiskt - bete dig väl på nätet. Skriv inte elaka saker till folk. Säg inte nedvärderande saker om folks kön, sexualitet, religion, utseende...eller någonting annat för den delen. Det kanske inte känns så allvarligt i stunden, men det kan få konsekvenser - även åratal senare.

Lösenordssäkerheten är ett intressant kapitel. Att ett lösenord med åtta tecken numera (med rätt utrustning) kan hackas på sekunder, oavsett kombination av siffror, gemener och kapitäler, är det nog många som inte är medvetna om. Rekommendationen numera är på 12 tecken. Men det som jag själv tycker är intressant i detta, och som inte kom upp idag, är egentligen att det kommer inte kunna handla om att välja komplexa, långa lösenord länge till, eller ens gör det nu. Även längre lösenord eller mer avancerade trick är inte tillförlitliga försvar, ens om de blir saltade i inloggningsprocessen. Det är förstås bättre än "password" - det ständigt regerande vanligaste lösenordet - men hackare om de verkligen vill använder sig av mer sofistikerade metoder än det som kallas Brute force.

Det har sagts att 2012 var året då lösenordet dog. Vi har bara inte insett det ännu, och bara ett begränsat antal tjänster har alternativa lösningar. För de flesta av oss är det inte en katastrof - så länge vi är ointressanta nog att ingen har intresse av att ta över våra digitala liv. Men det krävs inte mycket - motivationen för hackare att förstöra Mat Honans liv var något så enkelt som att de tyckte att de vill ha hans twitternamn. Att kapa hans applekonton, radera hans filer, alla bildar han hade av sin dotter, var mest bara för att distrahera honom så att de fick leka med hans twitterkonto lite längre. Om ni inte läste Wired för ett år sedan, så gå in och läs Mats historia: http://www.wired.com/gadgetlab/2012/11/ff-mat-honan-password-hacker/all/

Gymnasiemässan - aftermath

Med en gigantisk kaffe vandrar jag från Älvsjö station till Stockholmsmässan. Jag har aldrig varit på gymnasiemässan förut - på mina tidigare jobb har jag bara stått på öppna hus, och när jag själv skulle börja gymnasiet var det inom kommunen som var huvudregeln.

Morfeus och jag hade lite åsiktsskiljaktikheter under natten, och sömnbristen känns i kroppen, som inte svarar lite för långsamt på mina lite för långsamma kognitiva processer. Green Day stöttar upp min kropps arytmiska beteende, och när jag närmar mig vår monter börjar rytmen få igång även mina tankeprocesser. 

Jag låter Billie Joe Armstrong sjunga ut innan jag förbereder för en lång dag. Kim dyker upp och sätter upp Oculus Rift, och jag hinner ta en snabb rundtur själv i vår simulerade skolbyggnad innan mässan slår upp portarna och anstormningen kommer. OR drar folk - många som vill prova, eller bara titta. Eleverna och några representanter från våra samarbetspartners pratar med dem medan de står och väntar, förklarar vad det är de tittar på och presenterar skolan. En del blir intresserade, men under dagen kommer också många som redan vet vilka vi är, och vill veta mer. 

Nio timmar senare är mina fötter döda, mitt huvud dunkar, min rygg värker, och jag känner av att jag stått och pratat nästan non-stop hela dagen (en vänlig elev hjälpte mig att köpa lunch som jag slängde i mig i en mikropaus). Endorfiner har hållt mig alert och kommunikativ hela dagen trots sömnbristen, och jag orkade trots allt släpa mig till körrepet efteråt. 

Dag två. Till min stora lycka så dyker flera elever som var med på torsdagen upp även på fredagen av egen fri vilja :-) Företagsrepresentanterna är imponerade av det arbetet som eleverna gör, och vi har än mer folk att prata med hela dagen. Tar mig inte tid att äta lunch alls - det finns helt enkelt inte tid, och jag gillar att stå och prata. Vårt, företagens och högskolornas främsta mål är att få fler flickor intresserade av teknikbranschen, och även om den överväldigande majoriteten av de som kommer fram och pratar med oss är killar så är det en ganska stadig ström av intresserade flickor också. Vår vision om 50-50 lär inte bli verklighet nästa år, men det känns inte längre helt omöjligt på sikt att närma sig det målet. 

Vi må inte ha mängden intresserade i vår monter som vissa av våra grannar, men så söker vi också bara 64 elever till ett program, en inriktning. Inte 300-400 elever som de större skolorna. 

Dag tre känns som den stora utmaningen - detta är dagen då vi inte har Oculus Rift som draghjälp. Det är dagen då föräldrar kommer med. Det börjar segt, och riktigt lika högt tryck som på fredagen blir det inte denna dag - men de flesta som kommer fram denna dag är också intresserade av oss redan. Många kommer fram för att bekräfta saker de redan läst, eller med specifika frågor - vissa så specifika att det är tydligt att de redan bestämt sig för att söka hit. Dessa är, uppmuntrande nog, inte enbart killar.

Efter tre dagar var jag helt slut. Jag känner fortfarande av det nu, måndagen efteråt. Men det känns bra. Eleverna frågade innan mässan vilka de vanligaste frågorna är. Nu efteråt kan jag säga att en av de vanligaste frågorna var "vad är det där?", syftande till Oculus Rift. Tätt efter den följer nog "är det en friskola?" (svar nej - vår huvudman är Stockholms stad), "varför ska jag/min son/min dotter gå på er skola?" (en fråga som inbjuder ett standardsäljsvar), eller en variant på "jag vill bli spelutvecklare/[valfritt yrke här]. Kan jag bli det om jag går hos er?" (vilket kan leda till riktigt intressant diskussioner!). 

Jag gillar inte den extrema konkurrens som blivit i skolvärlden. Det uppmuntrar till ett säljbeteende som ofta inte gynnar den pedagogiska verksamheten, och ibland direkt skadar den. Men jag tycker den genomsnittliga medvetenheten verkar ha ökat hos de som nu söker gymnasieutbildning. 

Gymnasiemässan

Efter två dagar på gymnasiemässan, där jag pratat med folk non-stop från öppning till stängning, så är hela min varelse fylld av endorfiner, adrenalin...och koffein.

Det känns också som att jag fått ett seratoninsvepande lugn över mig. I dagens konkurrens finns det en oro att inte få tillräckligt med elever till nästa år. Den oron har dämpats ordentligt.

En dag kvar. En lite längre rapport kommer efter dörrarna stängs ikväll :-)

Och om ni inte varit där - titta förbi monter c06:41. I dare you to not get excited about our school!

SSIS Lan 2013

Traditioner är viktigt, även på en icke-traditionell skola. Viktigt för att vi ska bygga upp en känsla av att vi är en skola, av samhörighet. Jag personligen är inte världens mest traditionsbundna person - men det finns ett stort värde i att ha dessa saker. Så vilken tradition startar man på ett nytt tekniskt gymnasium? Ett LAN förstås! Elevernas planerade förstås själva (inom de ramar som vi satte - vi är trots allt ansvariga). 24 timmar av att göra saker tillsammans med datorer, ge eleverna chansen att besegra rektorn på deras egen hemmaplan :-)

Jag kunde tyvärr inte själv stanna över natten, men spenderade några timmar på fredagskvällen där. Nu är jag förstås - i spelvärlden åtminstone - otroligt gammal med mina 33 år. Jag minns ju internet innan det var grafiskt (typ). Jag minns när onlinespel (då i form av MUDar) bestod av enbart text. Så jag valde att bejaka denna fantastiska ålderdom och satte mig och spelade Syndicate medan jag väntade på installationen av mer sociala spel (till skillnad från eleverna tog jag inte med mig min monsterdator hemifrån).

Det var ordentliga datorer. Många skärmar. Mycket kolhydrater. En Xbox uppkopplad till projektorn.

När jag själv gick i gymnasiet var det Quake som gällde. Det var spelet som vi satt och spelade i skolan efter det att lektionerna var slut. Det var ett skönt sätt att släppa det intellektuella, att bara få reagera på vad som hände på skärmen. Men 15 år av att inte spela den typen av spel gör en del med ens reflexer, och jag dog. Och dog igen. Och igen. Och igen.

Allt som allt tror jag ändå att vi är rätt nöjda med LAN 2013. Det var en bra början. Nästa år får det nog bli ett ordentligt LAN för mig. Och då ska vi ha med de saker som vi missade i år. Och en fruktkorg...