Lite korta tankar om Gamification

Det pratas en del om gamification. Det har hållit på ett tag, och är kanske fortfarande inte så väldigt spritt, men jag stöter på det här och var nu. Och jag tycker att det finns en det missförstånd i konversationen. Så det här är en del av mina åsikter och tankar.

Gamification handlar inte om att ta in spel i undervisningen och anäda sig av dem. Detta är ett vanligt missförstånd. Att använda sig av vanliga spel som en del av undervisningen kan vara mycket givande, och har visat sig fungera riktigt bra med till exempel Civilization, Sim City och Minecraft. Jag anser själv att det har varit en otrolig fördel för min undervisning att stora delar av en klass har spelat igenom Civ 4 eller 5. Men spel är en kulturform som kan användas som verktyg liksom film eller böcker. Det är inte ett grepp som kräver en ny term som Gamification.

Gamification handlar däremot om att använda spelmekanismer för att förbättra användarupplevelsen av sådant som inte är spel. Ty det finns en del saker som fungerar väldigt bra med spel - det är därför de är så populära och folk har svårt att slita sig från dem. Väl konstruerade spel lyckas väl med att ge sina spelare avvägda utmaningar genom hela spelet - tillräckligt svåra för att vara utmanande, inte så svåra att man ger upp och lägger ner. Riktigt bra spel lyckas med detta även för spelare på vitt skilda nivåer. Alla raidade inte när jag spelade EQ. Och alla raidade inte de svåraste ställen. Men de som kunde, gjorde det och blev utmanade. De som inte gjode det kunde utmanas i mindre grupper, Eller ensamma. Spel är också bra på att visa var du är, vilka egenskaper du behöver förbättra, och vart du är på väg. Och väldigt bra på att ge belöningar väl anpassade för den ansträngning som gjorts. Epic win ger epic reward. Vanliga småsegrar ger småsaker - och mer sällan någonting lite häftigare - d.v.s. många små segrar kan vara värdefullt, men en enstaka bara lite.

Och nej, det betyder inte heller att vi ska göra skolan till ett spel  - utan först och främst göra den mer lik de aspekterna av ett spel som fungerar väl för motivation och framsteg. Jag märker det på mig själv...min klocka som vibrerar och ger mig en liten badge varje gång jag når 10.000 steg på en dag är, trots medvetenheten om mekanismerna, en liten tillfredssällelse. Och de större badgerna för hur långt jag gått, eller hur högt jag klättrat i trappor, gör att jag gärna tar trappan i stället för rulltrappan, eller går en extra sväng för att komma upp till nästa nivå. Tävlingsmomentet i World Community Grid gör att jag kan låta datorn donera lite extra processorkraft till cancerforskningen när jag är nära en ny badge, eller en person jag tävlar med går om mig i donerad kraft (i teorin i alla fall...jag har visst inte särskilt mycket tävlingsinstinkt). Men det fungerar för att det också finns någonting givande bakom det. För en badge är inte värt någonting. Det betyder i längden inte ett smack.

Det är lätt att tro att några badges och achievements ska vara motiverande. Men det kommer inte hålla länge om det inte finns substans i det. Och däri ligger det svåra i gamification - liksom i vanlig speldesign. Den verkliga belöningen måste vara i det som är grundläggande för verksamheten. De besäta belöningarna i ett spel är ju de som hjälper dig att ta dig längre i spelet. De kommer förlora sitt värde och ersättas avandra belöningar som i sin tur hjälper dig än längre. De ska vara en tecken på, eller ett hjälpmedel för, inte motivationsfaktorer som ger en långisktigt värdefull belöning. Externa belöningar som endast är externa är i bästa fall värdelösa mer än kortsiktigt- och i värsta fall rent skadliga för den interna motivation som försvinner i skuggan av den externa. Ty tyvärr är det så att spel som har ett dåligt fungerande belöningssystem blir ofta tråkiga och övergivna även om andra delar av spelet fungerar väl.

Skolans belöningssytem ÄR trasigt. Och en del av svaret kan mycket väl finnas i Gamification - det är värt att utforska - men försiktigt. Och med gedigen analys - och helst gediget betatestande.

Kommunikation, pedagogisk utveckling, och det här med prov.

Vi har fått en del reaktioner på att vi som skola med endast tekniskt program har valt att lägga in kursen Kommunikation - inte egentligen negativa men förvånade. Det är kanske inte riktigt det en förväntar sig. Entreprenörskapskursen, ledarskapskursen och gränssnittsdesignen (även om en emellanåt får förklara det sistnämnda) köper folk, och de hade troligtvis köpt fördjupningar inom programmering eller andra datorrelaterade ämnen...men en kurs som annars främst hittas på beteende- och vårdprogram? Det är rätt kul, och förstås till stor del baserat på de samtal vi haft med de företag vi samarbetar med. Och kanske just för att det inte är riktigt vad man förväntar sig, så är det extra viktigt att den finns här hos oss.

Så var det det här med förstelärare...det är en ny titel för mig, och förstås en ny formell roll - men mest känner jag nu att jag får, åtminstone lite, tid för att göra det jag pysslat med ändå. Fokus nu under hösten kommer att ligga på arbetet med SRS (studentresponssystem). Hur använder vi dessa? Hur följer vi upp dem? Använder vi olika och i så fall - vilka passar när? Digitala lärresurser, och digitala prov ligger också på agendan, men är mer av ett begynnande arbete. Jag tänker mig också se till att filma mig själv vissa lektionspass för att kunna titta på och utvärdera mig själv, samt bygga vidare på det lilla alfatestet jag gjorde i våras med att screencasta återkoppling på elevarbeten. Det ska bli mycket spännande att se hur det faller ut:-)

Jag gillar inte prov. Som lärare alltså. Jag tyckte däremot ganska bra om dem som elev och student i kurser jag inte var särskilt förtust i; då kunde man bara plugga in saker till tentan och sen inte anstränga sig för att gå på djupet. Men som lärare så har jag aldrig varit förtjust i det. Så nu kör jag i gränssnittsdesignkursen småprov varje vecka sisådär 3-5 minuter i början av lektionen, med frågor mixat från tidigare genomgått material, nuvarande material, och kommande material. 4-6 frågor per vecka tänker jag mig. Får se om det ger någon effekt, och i så fall vilken!

Att navigera bland styrdokument, pedagogisk forskning, och modeflugor

En utav utmaningarna som lärare, kanske extra betonat i rollen som förstelärare på en skola som har i explicit uppdrag att utveckla IT-pedagogik, är utmaningen att balansera mellan uppdraget i styrdokumenten, fömaningarna från förvaltningen, nya pedagogiska tekniker som ser lovande ut, och den emellanåt tjocka djungeln av pedagogisk forskning.

Det pratas mycket om vissa pedagogiska modeflugor under viss tid. Flippat klassrum har varit en sådan som fått enormt mycket uppmärksamhet och ett relativt brett genomslag i skolor runtom i världen. Studentresponssystem av olika slag likaså, och gamification. Men det jag ofta saknar en djupare diskussion om i den bredare pedagogiska debatten är syntesen av dessa och andra metoder. När ska man flippa? Hur ska vi använda informationen från SRS? Kan vi försöka integrera dessa olika metoder för att skapa en genomtänkt helhet av undervisning i traditionella och virtuella klassrum? Det får väl ta sin tid. Jag delar ju fortfarande själv upp det ganska mycket eftersom jag inte riktigt hittat rätt kombination, men det känns som att jag vet vart jag är på väg i min pedagogik.

En annan sak. En av mina frustrationer över skolan och lärarutbildningen är att jag saknar det neuropsykologiska kopplingen till minne och inlärning. Den var helt frånvarande i min lärarutbildning, och de kollegor som jag pratat med säger att det varit lika för dem. De som har koll på hur hjärnan och minnet har lärt sig det på egen hand eller i andra studier. Varför finns det inte med? Hjärnan och minnet är väl något av det viktigaste vi har att syssla med som lärare? Att förstå hur det fungerar kan vara en otrolig hjälp både för elever att lägga upp sina egna studier, och för lärare att hjälpa dem. De senaste åren har jag börjat med att gå igenom hur minnet fungerar med förstaårseleverna, som en inledning till studietekniken som vi arbetar med en del under första terminen (och efter att eleverna bad om det förra året så ska vi se till att det fortsätter även efter det). Men jag kommer inte ifrån att jag tycker att det borde läggas mer energi på detta tidigare i skolgången. Minnets grundläggande struktur och funktion borde inte vara nyheter för elever som kommer till gymnasiet. Och det borde inte vara enbart lärare i psykologi, biologi och naturkunskapslärare som har studerat minnet under utbildningen.

Vi gör ett försök igen :-)

Det här med att blogga under uppbugnaden av en y skola gick ju lite sådär...

De senaste två åren har varit en upplevelse. Jag visste när jag tog jobbet att det skulle vara mycket jobb. Jag misstänkte också att jag i den vetskapen underskattade hur mycket jobba det var. Och nu kan jag konstatera att den underskattningen var rätt grov...

Men - det har varit mycket roligt på vägen, och en riktigt häftig resa att göra. SSIS drar nu igång år 3 - och nu har vi en nästan full skola! Våra fösta elever går nu i trean, och kommer att ta studenten i slutet av läsåret. Vi har två nya ettor som vi lyckats fylla med elever som nu under veckan fått komma igång i skolan. Vi har lyckats få tag i lärare till allt som vi behöver - trots att det inte var helt lätt i vissa kurser! Mer om detta senare...det är riktigt spännande i vissa fall!

Jag har för avsikt att komma igång med denna blogg igen nu - och att blogga varje torsdag (torsdagar för att det oftast är då företagen är inblandade så då kan jag få med lite om hur vi jobbar med dem). Nu när jag är (suck för titeln...) förstelärare så känns det som att jag har ett ansvar att reflektera, resonera och kommunicera vad det faktiskt är vi pysslar med här på SSIS. 

Kort första inlägg, men jag hoppas och tror att det kan bli fler ganska snart. 

Yay en stol!

Som sagt - så här såg det ut i måndags:

Nu har vi fått lite möbler att arbeta vid också! I tisdags tröttnade jag på att sitta på golvet och byggde således upp en fåtölj av lådor, kopplade in datorn till stora projektorn och högtalarsystemet och jobbade mitt på golvet i stora salen. Fantastiskt ljud och projektorn funkade bra som skärm...men lådorna vad inte helt bekväma att jobba i.

Vi har fortfarande inte fått alla möbler som vi beställt, men det finns arbetsplatser för lärarna, bord i klassrummen och en del stolar. Nätverket på på gång (jag jobbar på eduroamnätet så länge). Kaffe kör jag fortfarande på egen bekostnad i väntan på att vi ska få hit någon sådan maskin.

Augmented reality

Som sagt, så har jag tänkt jobba lite med augmented reality under kommande år. Tanken är att vi ska lägga ett virtuellt lager över skolans verksamhet, som kan byggas på år efter år. Vad detta lager ska innehålla vet jag inte riktigt - jag har en hel del idéer både för den pedagogiska verksamheten och för att bygga skola, gemenskap och historia.

För er som inte har pysslar med AR i någon form tidigare, så kan jag ge ett litet exempel. Jag har till exempel lagt bilden nedanför detta stycke som triggerbild i skolans AR-lager - just nu bygger jag i ett program som heter Aurasma, men detta tänker jag ska utvärderas när vi jobbat ett tag. Denna bild kopplas sedan till annat material - i detta fall en liten film, men det kan vara annat såsom 3D-modeller, andra bilder, ljudfiler eller dylikt. En person som har Aurasma-appen på sin telefon, och prenumererar på kanalen SSIS, ska då kunna hålla upp sin telefon mot bilden, med appen igång, och få upp den film som är länkad till detta. 

Så vad är poängen? Jag menar, jag kunde ju lagt upp filmen på en gång här. Jo, poängen är ju att triggern är objekt som ofta finns kvar i verkligheten. Så kanske vi tar en bild på vår pi-trofé och lägger upp som trigger, och kopplar på små vinnarintervjuer varje år när vi har vår tävling. Om 20 år kan då någon hålla sin telefon (eller hur det nu fungerar år 2034) och titta på vinnarintervjuerna genom två decennier av SSIS historia. Eller låter samtliga elever i avgångsklassen lägga upp en hälsning kopplad till ett fotografi eller en sak i skolan.

Vi ska jobba med det lite under hösten, så jag rapporterar nog mer allt eftersom tiden går.

Back, back to school again

Det kanske inte är någon av de bättre musikalerna i historien, men jag får alltid intronumret från Grease 2 i huvudet när skolan ska starta på hösten. (https://www.youtube.com/watch?v=JANdCwEs1pY för er som missat den).

Första dagen tillbaka på jobbet efter semestern, som för min del till största delen spenderades på en rosa buss genom Skottland och Irland, så nu känns det som att det är hög tid att ta tag i bloggandet igen. Jag ska verkligen försöka att bli bättre på detta i år - och jag tror att det ska gå bättre nu när vi kört ett år och ramverket för skolan är satt. Jag har en del spännande saker att skriva om - ett evenemang med Riksutställningar tidigt under hösten, ny samarbetspartner i Intel och utvecklandet av samarbeten med KTH, DSV, Ericsson, Microsoft, IBM och TCS. Ett av mina personliga projekt är att arbeta med Augmented Reality i undervisningen (eller ska vi redan nu börja prata om Augmented Pedagogy? Förstärkt pedagogik? eh...låter lite corny. Tror jag håller mig till AR tills vidare eftersom det är vedertaget och lättast att koppla till pågående och genomförd forskning inom området). Ska introducera lite om detta snart. Utöver detta kommer säkert en del tankar från mina studier - jag läser en magister i pedagogik under två år med start nu i höst, och tittar lite på MOOCer via Coursera. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Det största som händer just nu är förstås att vi har fått tillträde till våra riktiga lokaler! När jag kom ut till NOD-huset i morse var jag väldigt spänd på att se hur det såg ut, vad som hänt över sommaren. Det jobbas fortfarande på för fullt både utanför och inuti, men visst har det hänt en hel del! När jag kom in genom porten möttes jag av en ganska folktom (och möbeltom) lokal på bottenvåningen:

Jag stötte på receptionisterna som också börjar jobba idag, och ett par personer från arkitektfirman, som upplyste mig om att Kista Science har flyttat in och börjat jobba, att restaurangen är klar (men ej öppnad), att DSV håller på att flytta in, liksom Cornerstone och vi på SSIS. Mer kommer, men jag vet än så länge inte så mycket om vilka - de som jag vet kan jag skriva mer om när det är officiellt att de ska flytta in.

Upp till våra lokaler på översta våningen:

 Det ser tomt ut - men frukta icke elever och föräldrar! Vi har läget under kontroll. Lokalerna är färdiga, whiteboardväggarna, projektorerna och ljudutrustning är monterade (för er som inte vet så är frontväggen i varje klassrum helt täckt med whiteboard för att slippa frustrationen över att nå slutet/botten på tavlan), och vi har interaktiva projektorer i klassrummen. Möbler kommer senare i veckan, och kommer finnas klara i god tid innan terminen startar.

Så ett litet tag till går jag omkring och sjunger till min interna jukebox i tomma lokaler. Ska komma med uppdateringar senare i veckan om hur arbetet fortskrider. Kanske kan vi få till en skola som lever upp till min personliga tolkning av vår förkortning.

Breaking the silence...

Det är mycket jobb att starta upp en skola, så den här bloggen fick bli nedprioriterad under våren. Jag ämnar dock bli bättre och skriva oftare framöver.

Just nu är vi i slutskedet av de nationella proven, och jag ska inte ödsla tid på att skriva om dem alltför mycket här. Det skrivs om i tidningarna just nu, men för tillfället så känner jag att detta är vad som är beslutat, och tills dess att proven åtminstone digitaliseras så är det bara att bita ihop och kämpa sig igenom som vanligt. Jag försöker att inte förtvivlas över hur mycket bättre den här tiden skulle kunna användas för att utveckla elevernas förmågor i stället för att trubbigt mäta dem och stressa upp både lärare och elever.

Men våren har inneburit mycket bra. Vi har varit engagerade i NextUp, där våra elever fick vara funktionärer under finalen. Jag och rektorn gick på Framtidens lärande, och personligen kände jag friheten att få vara i ett sammanhang där det kan föras en initierad och nyanserad debatt om skolans verkliga utmaningar, i stället för den ibland ytterst märkliga offentliga debatten. I samtal med folk som på allvar arbetar med att försöka utveckla skolan utifrån forskning så är det tydligt att de förändringar som skett inom skolans värld de senaste åren med skollag, läroplan, betyg och annat endast är kosmetiska förändringar. De närmaste 20-30 åren är de som verkligen måste innebära en förändring av utbildningsväsendet i grunden.

Min kollega var även på SETT-mässan, som jag missade eftersom den låg samtidigt som nationella proven.

Dessa mässor börjar också så sakteliga kännas som att det finns en växande förståelse för vad IT-pedagogik innebär - att digitala verktyg inte är ett mål i sig, inte kommer att i sig förändra särskilt mycket i skolan. De är verktyg, som vi måste använda för att förändra vår verksamhet till någonting som stämmer överens med världen.

De jag saknat på dessa konferenser, är bland annat just de som bankat på dörren och faktiskt bett om att få bli insläppta i arbetet med skolans utveckling, men som haft svårt att bli ordentligt hörsammande. Neurovetare, kognitionsvetare, utvecklingspsykologer, interaktionsdesigner. Vi behöver människor med dessa kompetenser.

Mer lokalt, så har vi jobbat inte bara med företagen, utan även med en person från riksutställningar, där eleverna fått designa framtidens klassrum - ett arbete som kommer få en spännande uppföljning i höst :-)

Det är rörigt att starta upp en ny skola, och ibland är det svårt att ta ett steg tillbaka och se hur allting hänger ihop - men jag börjar känna att jag kan se pusselbitarna och hur de kan falla på plats. Och möjligheterna som jag tycker mig ana i det pusslandet, är otroligt spännande!