Besök på IBM!

Igår fick våra nya ettor gå på sitt första studiebesök på IBM. Där fick de en presentation av IBM och deras historia, en rundvandring i Client center där en bland annat kan få sig en titt på Watson och hur cognitive computing kan stötta upp i verksamheter som till exempel vården. En liten introduktion till World Community Grid som vi ska jobba vidare med följde. World Community Grid, för er som inte vet om det, är ett projekt där IBM skapar ett stort nätverk av datorer som installerat ett litet program som använder datorns outnyttjade processorkraft till forskningsprojekt. Du kan således låta din dator eller smartphone (endast android i nuläget) hjälpa cancerforskning, mappa gener, eller hjälpa till att utveckla förnybar energi, när du inte själv använder den.

Efter detta fick eleverna i uppgift att hitta ett samhällsproblem, hitta lösningar på detta problem och komma fram till vilken kunskap som behövs för att ta fram dessa lösningar. Ett exempel var samhällsproblemet att tappa eller glömma nycklar, och då ta fram alternativa låssystem.

Och så smoothies!

Leda Lärande

Så i måndags var alla skolledare, lektorer och förstelärare i Stockholms skolor kallade till fortbildning. det är rätt många...vi är 1000 förstelärare nu, och en bit över 200 skolledare.

Dagens höjdpunkt var Andy Hargreaves, vars bok Professional Capital har skickats ut till skolorna (på svenska, det är mest jag som är skadad och inte vill läsa översatt forskning om jag inte måste och därför köpte den själv). Hargreaves är ganska kritisk mot hur vårt friskolesystem ser ut, liksom mot att fokusera för mycket på PISA. Att absolut hålla ett öga på PISA-resultat, och se det som alarmerande när resultaten sjunker - men att det primära målet inte får vara PISA-rankingen, ty det kan leda till en pedagogik som premierar en för snäv kunskapsutveckling och glömmer bort svårmätbara värden, som även de är viktiga.

Hargreaves bok kanske inte säger något revolutionerande, men den säger mycket som ofta glöms bort. Som vikten av socialt kapital, där han trycker mycket på att ha en öppen och stöttande kultur där man delar med sig av sina erfarenheter och lär av varandra. Detta är tyvärr inte självklart, även om jag kan tycka att det borde vara det.

Resten av dagen gav inte mig personligen jättemycket. Jag hoppas att det blir andra former framöver, där det kan bli mer av ett utbyte och mindre av att sitta och lyssna. Men jag förstår detta som lite uppstart.

Lite korta tankar om Gamification

Det pratas en del om gamification. Det har hållit på ett tag, och är kanske fortfarande inte så väldigt spritt, men jag stöter på det här och var nu. Och jag tycker att det finns en det missförstånd i konversationen. Så det här är en del av mina åsikter och tankar.

Gamification handlar inte om att ta in spel i undervisningen och anäda sig av dem. Detta är ett vanligt missförstånd. Att använda sig av vanliga spel som en del av undervisningen kan vara mycket givande, och har visat sig fungera riktigt bra med till exempel Civilization, Sim City och Minecraft. Jag anser själv att det har varit en otrolig fördel för min undervisning att stora delar av en klass har spelat igenom Civ 4 eller 5. Men spel är en kulturform som kan användas som verktyg liksom film eller böcker. Det är inte ett grepp som kräver en ny term som Gamification.

Gamification handlar däremot om att använda spelmekanismer för att förbättra användarupplevelsen av sådant som inte är spel. Ty det finns en del saker som fungerar väldigt bra med spel - det är därför de är så populära och folk har svårt att slita sig från dem. Väl konstruerade spel lyckas väl med att ge sina spelare avvägda utmaningar genom hela spelet - tillräckligt svåra för att vara utmanande, inte så svåra att man ger upp och lägger ner. Riktigt bra spel lyckas med detta även för spelare på vitt skilda nivåer. Alla raidade inte när jag spelade EQ. Och alla raidade inte de svåraste ställen. Men de som kunde, gjorde det och blev utmanade. De som inte gjode det kunde utmanas i mindre grupper, Eller ensamma. Spel är också bra på att visa var du är, vilka egenskaper du behöver förbättra, och vart du är på väg. Och väldigt bra på att ge belöningar väl anpassade för den ansträngning som gjorts. Epic win ger epic reward. Vanliga småsegrar ger småsaker - och mer sällan någonting lite häftigare - d.v.s. många små segrar kan vara värdefullt, men en enstaka bara lite.

Och nej, det betyder inte heller att vi ska göra skolan till ett spel  - utan först och främst göra den mer lik de aspekterna av ett spel som fungerar väl för motivation och framsteg. Jag märker det på mig själv...min klocka som vibrerar och ger mig en liten badge varje gång jag når 10.000 steg på en dag är, trots medvetenheten om mekanismerna, en liten tillfredssällelse. Och de större badgerna för hur långt jag gått, eller hur högt jag klättrat i trappor, gör att jag gärna tar trappan i stället för rulltrappan, eller går en extra sväng för att komma upp till nästa nivå. Tävlingsmomentet i World Community Grid gör att jag kan låta datorn donera lite extra processorkraft till cancerforskningen när jag är nära en ny badge, eller en person jag tävlar med går om mig i donerad kraft (i teorin i alla fall...jag har visst inte särskilt mycket tävlingsinstinkt). Men det fungerar för att det också finns någonting givande bakom det. För en badge är inte värt någonting. Det betyder i längden inte ett smack.

Det är lätt att tro att några badges och achievements ska vara motiverande. Men det kommer inte hålla länge om det inte finns substans i det. Och däri ligger det svåra i gamification - liksom i vanlig speldesign. Den verkliga belöningen måste vara i det som är grundläggande för verksamheten. De besäta belöningarna i ett spel är ju de som hjälper dig att ta dig längre i spelet. De kommer förlora sitt värde och ersättas avandra belöningar som i sin tur hjälper dig än längre. De ska vara en tecken på, eller ett hjälpmedel för, inte motivationsfaktorer som ger en långisktigt värdefull belöning. Externa belöningar som endast är externa är i bästa fall värdelösa mer än kortsiktigt- och i värsta fall rent skadliga för den interna motivation som försvinner i skuggan av den externa. Ty tyvärr är det så att spel som har ett dåligt fungerande belöningssystem blir ofta tråkiga och övergivna även om andra delar av spelet fungerar väl.

Skolans belöningssytem ÄR trasigt. Och en del av svaret kan mycket väl finnas i Gamification - det är värt att utforska - men försiktigt. Och med gedigen analys - och helst gediget betatestande.

Kommunikation, pedagogisk utveckling, och det här med prov.

Vi har fått en del reaktioner på att vi som skola med endast tekniskt program har valt att lägga in kursen Kommunikation - inte egentligen negativa men förvånade. Det är kanske inte riktigt det en förväntar sig. Entreprenörskapskursen, ledarskapskursen och gränssnittsdesignen (även om en emellanåt får förklara det sistnämnda) köper folk, och de hade troligtvis köpt fördjupningar inom programmering eller andra datorrelaterade ämnen...men en kurs som annars främst hittas på beteende- och vårdprogram? Det är rätt kul, och förstås till stor del baserat på de samtal vi haft med de företag vi samarbetar med. Och kanske just för att det inte är riktigt vad man förväntar sig, så är det extra viktigt att den finns här hos oss.

Så var det det här med förstelärare...det är en ny titel för mig, och förstås en ny formell roll - men mest känner jag nu att jag får, åtminstone lite, tid för att göra det jag pysslat med ändå. Fokus nu under hösten kommer att ligga på arbetet med SRS (studentresponssystem). Hur använder vi dessa? Hur följer vi upp dem? Använder vi olika och i så fall - vilka passar när? Digitala lärresurser, och digitala prov ligger också på agendan, men är mer av ett begynnande arbete. Jag tänker mig också se till att filma mig själv vissa lektionspass för att kunna titta på och utvärdera mig själv, samt bygga vidare på det lilla alfatestet jag gjorde i våras med att screencasta återkoppling på elevarbeten. Det ska bli mycket spännande att se hur det faller ut:-)

Jag gillar inte prov. Som lärare alltså. Jag tyckte däremot ganska bra om dem som elev och student i kurser jag inte var särskilt förtust i; då kunde man bara plugga in saker till tentan och sen inte anstränga sig för att gå på djupet. Men som lärare så har jag aldrig varit förtjust i det. Så nu kör jag i gränssnittsdesignkursen småprov varje vecka sisådär 3-5 minuter i början av lektionen, med frågor mixat från tidigare genomgått material, nuvarande material, och kommande material. 4-6 frågor per vecka tänker jag mig. Får se om det ger någon effekt, och i så fall vilken!

Att navigera bland styrdokument, pedagogisk forskning, och modeflugor

En utav utmaningarna som lärare, kanske extra betonat i rollen som förstelärare på en skola som har i explicit uppdrag att utveckla IT-pedagogik, är utmaningen att balansera mellan uppdraget i styrdokumenten, fömaningarna från förvaltningen, nya pedagogiska tekniker som ser lovande ut, och den emellanåt tjocka djungeln av pedagogisk forskning.

Det pratas mycket om vissa pedagogiska modeflugor under viss tid. Flippat klassrum har varit en sådan som fått enormt mycket uppmärksamhet och ett relativt brett genomslag i skolor runtom i världen. Studentresponssystem av olika slag likaså, och gamification. Men det jag ofta saknar en djupare diskussion om i den bredare pedagogiska debatten är syntesen av dessa och andra metoder. När ska man flippa? Hur ska vi använda informationen från SRS? Kan vi försöka integrera dessa olika metoder för att skapa en genomtänkt helhet av undervisning i traditionella och virtuella klassrum? Det får väl ta sin tid. Jag delar ju fortfarande själv upp det ganska mycket eftersom jag inte riktigt hittat rätt kombination, men det känns som att jag vet vart jag är på väg i min pedagogik.

En annan sak. En av mina frustrationer över skolan och lärarutbildningen är att jag saknar det neuropsykologiska kopplingen till minne och inlärning. Den var helt frånvarande i min lärarutbildning, och de kollegor som jag pratat med säger att det varit lika för dem. De som har koll på hur hjärnan och minnet har lärt sig det på egen hand eller i andra studier. Varför finns det inte med? Hjärnan och minnet är väl något av det viktigaste vi har att syssla med som lärare? Att förstå hur det fungerar kan vara en otrolig hjälp både för elever att lägga upp sina egna studier, och för lärare att hjälpa dem. De senaste åren har jag börjat med att gå igenom hur minnet fungerar med förstaårseleverna, som en inledning till studietekniken som vi arbetar med en del under första terminen (och efter att eleverna bad om det förra året så ska vi se till att det fortsätter även efter det). Men jag kommer inte ifrån att jag tycker att det borde läggas mer energi på detta tidigare i skolgången. Minnets grundläggande struktur och funktion borde inte vara nyheter för elever som kommer till gymnasiet. Och det borde inte vara enbart lärare i psykologi, biologi och naturkunskapslärare som har studerat minnet under utbildningen.

Vi gör ett försök igen :-)

Det här med att blogga under uppbugnaden av en y skola gick ju lite sådär...

De senaste två åren har varit en upplevelse. Jag visste när jag tog jobbet att det skulle vara mycket jobb. Jag misstänkte också att jag i den vetskapen underskattade hur mycket jobba det var. Och nu kan jag konstatera att den underskattningen var rätt grov...

Men - det har varit mycket roligt på vägen, och en riktigt häftig resa att göra. SSIS drar nu igång år 3 - och nu har vi en nästan full skola! Våra fösta elever går nu i trean, och kommer att ta studenten i slutet av läsåret. Vi har två nya ettor som vi lyckats fylla med elever som nu under veckan fått komma igång i skolan. Vi har lyckats få tag i lärare till allt som vi behöver - trots att det inte var helt lätt i vissa kurser! Mer om detta senare...det är riktigt spännande i vissa fall!

Jag har för avsikt att komma igång med denna blogg igen nu - och att blogga varje torsdag (torsdagar för att det oftast är då företagen är inblandade så då kan jag få med lite om hur vi jobbar med dem). Nu när jag är (suck för titeln...) förstelärare så känns det som att jag har ett ansvar att reflektera, resonera och kommunicera vad det faktiskt är vi pysslar med här på SSIS. 

Kort första inlägg, men jag hoppas och tror att det kan bli fler ganska snart. 

Yay en stol!

Som sagt - så här såg det ut i måndags:

Nu har vi fått lite möbler att arbeta vid också! I tisdags tröttnade jag på att sitta på golvet och byggde således upp en fåtölj av lådor, kopplade in datorn till stora projektorn och högtalarsystemet och jobbade mitt på golvet i stora salen. Fantastiskt ljud och projektorn funkade bra som skärm...men lådorna vad inte helt bekväma att jobba i.

Vi har fortfarande inte fått alla möbler som vi beställt, men det finns arbetsplatser för lärarna, bord i klassrummen och en del stolar. Nätverket på på gång (jag jobbar på eduroamnätet så länge). Kaffe kör jag fortfarande på egen bekostnad i väntan på att vi ska få hit någon sådan maskin.

Augmented reality

Som sagt, så har jag tänkt jobba lite med augmented reality under kommande år. Tanken är att vi ska lägga ett virtuellt lager över skolans verksamhet, som kan byggas på år efter år. Vad detta lager ska innehålla vet jag inte riktigt - jag har en hel del idéer både för den pedagogiska verksamheten och för att bygga skola, gemenskap och historia.

För er som inte har pysslar med AR i någon form tidigare, så kan jag ge ett litet exempel. Jag har till exempel lagt bilden nedanför detta stycke som triggerbild i skolans AR-lager - just nu bygger jag i ett program som heter Aurasma, men detta tänker jag ska utvärderas när vi jobbat ett tag. Denna bild kopplas sedan till annat material - i detta fall en liten film, men det kan vara annat såsom 3D-modeller, andra bilder, ljudfiler eller dylikt. En person som har Aurasma-appen på sin telefon, och prenumererar på kanalen SSIS, ska då kunna hålla upp sin telefon mot bilden, med appen igång, och få upp den film som är länkad till detta. 

Så vad är poängen? Jag menar, jag kunde ju lagt upp filmen på en gång här. Jo, poängen är ju att triggern är objekt som ofta finns kvar i verkligheten. Så kanske vi tar en bild på vår pi-trofé och lägger upp som trigger, och kopplar på små vinnarintervjuer varje år när vi har vår tävling. Om 20 år kan då någon hålla sin telefon (eller hur det nu fungerar år 2034) och titta på vinnarintervjuerna genom två decennier av SSIS historia. Eller låter samtliga elever i avgångsklassen lägga upp en hälsning kopplad till ett fotografi eller en sak i skolan.

Vi ska jobba med det lite under hösten, så jag rapporterar nog mer allt eftersom tiden går.

Back, back to school again

Det kanske inte är någon av de bättre musikalerna i historien, men jag får alltid intronumret från Grease 2 i huvudet när skolan ska starta på hösten. (https://www.youtube.com/watch?v=JANdCwEs1pY för er som missat den).

Första dagen tillbaka på jobbet efter semestern, som för min del till största delen spenderades på en rosa buss genom Skottland och Irland, så nu känns det som att det är hög tid att ta tag i bloggandet igen. Jag ska verkligen försöka att bli bättre på detta i år - och jag tror att det ska gå bättre nu när vi kört ett år och ramverket för skolan är satt. Jag har en del spännande saker att skriva om - ett evenemang med Riksutställningar tidigt under hösten, ny samarbetspartner i Intel och utvecklandet av samarbeten med KTH, DSV, Ericsson, Microsoft, IBM och TCS. Ett av mina personliga projekt är att arbeta med Augmented Reality i undervisningen (eller ska vi redan nu börja prata om Augmented Pedagogy? Förstärkt pedagogik? eh...låter lite corny. Tror jag håller mig till AR tills vidare eftersom det är vedertaget och lättast att koppla till pågående och genomförd forskning inom området). Ska introducera lite om detta snart. Utöver detta kommer säkert en del tankar från mina studier - jag läser en magister i pedagogik under två år med start nu i höst, och tittar lite på MOOCer via Coursera. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Det största som händer just nu är förstås att vi har fått tillträde till våra riktiga lokaler! När jag kom ut till NOD-huset i morse var jag väldigt spänd på att se hur det såg ut, vad som hänt över sommaren. Det jobbas fortfarande på för fullt både utanför och inuti, men visst har det hänt en hel del! När jag kom in genom porten möttes jag av en ganska folktom (och möbeltom) lokal på bottenvåningen:

Jag stötte på receptionisterna som också börjar jobba idag, och ett par personer från arkitektfirman, som upplyste mig om att Kista Science har flyttat in och börjat jobba, att restaurangen är klar (men ej öppnad), att DSV håller på att flytta in, liksom Cornerstone och vi på SSIS. Mer kommer, men jag vet än så länge inte så mycket om vilka - de som jag vet kan jag skriva mer om när det är officiellt att de ska flytta in.

Upp till våra lokaler på översta våningen:

 Det ser tomt ut - men frukta icke elever och föräldrar! Vi har läget under kontroll. Lokalerna är färdiga, whiteboardväggarna, projektorerna och ljudutrustning är monterade (för er som inte vet så är frontväggen i varje klassrum helt täckt med whiteboard för att slippa frustrationen över att nå slutet/botten på tavlan), och vi har interaktiva projektorer i klassrummen. Möbler kommer senare i veckan, och kommer finnas klara i god tid innan terminen startar.

Så ett litet tag till går jag omkring och sjunger till min interna jukebox i tomma lokaler. Ska komma med uppdateringar senare i veckan om hur arbetet fortskrider. Kanske kan vi få till en skola som lever upp till min personliga tolkning av vår förkortning.

Breaking the silence...

Det är mycket jobb att starta upp en skola, så den här bloggen fick bli nedprioriterad under våren. Jag ämnar dock bli bättre och skriva oftare framöver.

Just nu är vi i slutskedet av de nationella proven, och jag ska inte ödsla tid på att skriva om dem alltför mycket här. Det skrivs om i tidningarna just nu, men för tillfället så känner jag att detta är vad som är beslutat, och tills dess att proven åtminstone digitaliseras så är det bara att bita ihop och kämpa sig igenom som vanligt. Jag försöker att inte förtvivlas över hur mycket bättre den här tiden skulle kunna användas för att utveckla elevernas förmågor i stället för att trubbigt mäta dem och stressa upp både lärare och elever.

Men våren har inneburit mycket bra. Vi har varit engagerade i NextUp, där våra elever fick vara funktionärer under finalen. Jag och rektorn gick på Framtidens lärande, och personligen kände jag friheten att få vara i ett sammanhang där det kan föras en initierad och nyanserad debatt om skolans verkliga utmaningar, i stället för den ibland ytterst märkliga offentliga debatten. I samtal med folk som på allvar arbetar med att försöka utveckla skolan utifrån forskning så är det tydligt att de förändringar som skett inom skolans värld de senaste åren med skollag, läroplan, betyg och annat endast är kosmetiska förändringar. De närmaste 20-30 åren är de som verkligen måste innebära en förändring av utbildningsväsendet i grunden.

Min kollega var även på SETT-mässan, som jag missade eftersom den låg samtidigt som nationella proven.

Dessa mässor börjar också så sakteliga kännas som att det finns en växande förståelse för vad IT-pedagogik innebär - att digitala verktyg inte är ett mål i sig, inte kommer att i sig förändra särskilt mycket i skolan. De är verktyg, som vi måste använda för att förändra vår verksamhet till någonting som stämmer överens med världen.

De jag saknat på dessa konferenser, är bland annat just de som bankat på dörren och faktiskt bett om att få bli insläppta i arbetet med skolans utveckling, men som haft svårt att bli ordentligt hörsammande. Neurovetare, kognitionsvetare, utvecklingspsykologer, interaktionsdesigner. Vi behöver människor med dessa kompetenser.

Mer lokalt, så har vi jobbat inte bara med företagen, utan även med en person från riksutställningar, där eleverna fått designa framtidens klassrum - ett arbete som kommer få en spännande uppföljning i höst :-)

Det är rörigt att starta upp en ny skola, och ibland är det svårt att ta ett steg tillbaka och se hur allting hänger ihop - men jag börjar känna att jag kan se pusselbitarna och hur de kan falla på plats. Och möjligheterna som jag tycker mig ana i det pusslandet, är otroligt spännande!

IBM om digital säkerhet

 Idag kom IBM hit en masse :-) Susanna tog med sig ett par kollegor och ett helt gäng tekniksprångare för att prata om datasäkerhet, integritet, ansiktsigenkänningsteknik, hur man skapar säkra (?) lösenord, och konsekvenser av vad man skriver och gör på facebook, forum och dylikt.

Det finns tillfällen då jag undrar hur mycket av mina ungdomssynder som finns kvar i nätets vindlingar. Hur mycket finns kvar av min mörka period. Innan er fantasi skenar kanske bör tilläggas att mina mörkare perioder snarare bestod av halvtaskig poesi, makabra noveller och mindre lyckade kulinariska experimentsamt än några mer kontroversiella saker.   hår. Skulle jag vilja att dessa saker - särskilt det rosa håret - kom till allmän kännedom? Oh wait...det loppet är visst redan kört. Allvarligt så är det dock en hel del saker som jag någon gång skrivit på Lunarstorm, poesisidor eller liknande som jag är glad nu att de inte ligger kvar för allmän beskådan, eller hemsidan som jag gjorde i tonåren. Jag tror de flesta av oss som har spenderat närmare två decennier på nätet har liknande upplevelser.

En av huvudpunkterna för dagen var den om konsekvenserna av vårt agerande. Kan festbilderna vi lagt ut, inläggen vi skrivit på forum eller facebook i ilska eller frustration också påverka framtida anställningsmöjligheter? Eller låneansökan? Lägenheten man vill ha? Det enkla rådet här är ju faktiskt - bete dig väl på nätet. Skriv inte elaka saker till folk. Säg inte nedvärderande saker om folks kön, sexualitet, religion, utseende...eller någonting annat för den delen. Det kanske inte känns så allvarligt i stunden, men det kan få konsekvenser - även åratal senare.

Lösenordssäkerheten är ett intressant kapitel. Att ett lösenord med åtta tecken numera (med rätt utrustning) kan hackas på sekunder, oavsett kombination av siffror, gemener och kapitäler, är det nog många som inte är medvetna om. Rekommendationen numera är på 12 tecken. Men det som jag själv tycker är intressant i detta, och som inte kom upp idag, är egentligen att det kommer inte kunna handla om att välja komplexa, långa lösenord länge till, eller ens gör det nu. Även längre lösenord eller mer avancerade trick är inte tillförlitliga försvar, ens om de blir saltade i inloggningsprocessen. Det är förstås bättre än "password" - det ständigt regerande vanligaste lösenordet - men hackare om de verkligen vill använder sig av mer sofistikerade metoder än det som kallas Brute force.

Det har sagts att 2012 var året då lösenordet dog. Vi har bara inte insett det ännu, och bara ett begränsat antal tjänster har alternativa lösningar. För de flesta av oss är det inte en katastrof - så länge vi är ointressanta nog att ingen har intresse av att ta över våra digitala liv. Men det krävs inte mycket - motivationen för hackare att förstöra Mat Honans liv var något så enkelt som att de tyckte att de vill ha hans twitternamn. Att kapa hans applekonton, radera hans filer, alla bildar han hade av sin dotter, var mest bara för att distrahera honom så att de fick leka med hans twitterkonto lite längre. Om ni inte läste Wired för ett år sedan, så gå in och läs Mats historia: http://www.wired.com/gadgetlab/2012/11/ff-mat-honan-password-hacker/all/

Gymnasiemässan - aftermath

Med en gigantisk kaffe vandrar jag från Älvsjö station till Stockholmsmässan. Jag har aldrig varit på gymnasiemässan förut - på mina tidigare jobb har jag bara stått på öppna hus, och när jag själv skulle börja gymnasiet var det inom kommunen som var huvudregeln.

Morfeus och jag hade lite åsiktsskiljaktikheter under natten, och sömnbristen känns i kroppen, som inte svarar lite för långsamt på mina lite för långsamma kognitiva processer. Green Day stöttar upp min kropps arytmiska beteende, och när jag närmar mig vår monter börjar rytmen få igång även mina tankeprocesser. 

Jag låter Billie Joe Armstrong sjunga ut innan jag förbereder för en lång dag. Kim dyker upp och sätter upp Oculus Rift, och jag hinner ta en snabb rundtur själv i vår simulerade skolbyggnad innan mässan slår upp portarna och anstormningen kommer. OR drar folk - många som vill prova, eller bara titta. Eleverna och några representanter från våra samarbetspartners pratar med dem medan de står och väntar, förklarar vad det är de tittar på och presenterar skolan. En del blir intresserade, men under dagen kommer också många som redan vet vilka vi är, och vill veta mer. 

Nio timmar senare är mina fötter döda, mitt huvud dunkar, min rygg värker, och jag känner av att jag stått och pratat nästan non-stop hela dagen (en vänlig elev hjälpte mig att köpa lunch som jag slängde i mig i en mikropaus). Endorfiner har hållt mig alert och kommunikativ hela dagen trots sömnbristen, och jag orkade trots allt släpa mig till körrepet efteråt. 

Dag två. Till min stora lycka så dyker flera elever som var med på torsdagen upp även på fredagen av egen fri vilja :-) Företagsrepresentanterna är imponerade av det arbetet som eleverna gör, och vi har än mer folk att prata med hela dagen. Tar mig inte tid att äta lunch alls - det finns helt enkelt inte tid, och jag gillar att stå och prata. Vårt, företagens och högskolornas främsta mål är att få fler flickor intresserade av teknikbranschen, och även om den överväldigande majoriteten av de som kommer fram och pratar med oss är killar så är det en ganska stadig ström av intresserade flickor också. Vår vision om 50-50 lär inte bli verklighet nästa år, men det känns inte längre helt omöjligt på sikt att närma sig det målet. 

Vi må inte ha mängden intresserade i vår monter som vissa av våra grannar, men så söker vi också bara 64 elever till ett program, en inriktning. Inte 300-400 elever som de större skolorna. 

Dag tre känns som den stora utmaningen - detta är dagen då vi inte har Oculus Rift som draghjälp. Det är dagen då föräldrar kommer med. Det börjar segt, och riktigt lika högt tryck som på fredagen blir det inte denna dag - men de flesta som kommer fram denna dag är också intresserade av oss redan. Många kommer fram för att bekräfta saker de redan läst, eller med specifika frågor - vissa så specifika att det är tydligt att de redan bestämt sig för att söka hit. Dessa är, uppmuntrande nog, inte enbart killar.

Efter tre dagar var jag helt slut. Jag känner fortfarande av det nu, måndagen efteråt. Men det känns bra. Eleverna frågade innan mässan vilka de vanligaste frågorna är. Nu efteråt kan jag säga att en av de vanligaste frågorna var "vad är det där?", syftande till Oculus Rift. Tätt efter den följer nog "är det en friskola?" (svar nej - vår huvudman är Stockholms stad), "varför ska jag/min son/min dotter gå på er skola?" (en fråga som inbjuder ett standardsäljsvar), eller en variant på "jag vill bli spelutvecklare/[valfritt yrke här]. Kan jag bli det om jag går hos er?" (vilket kan leda till riktigt intressant diskussioner!). 

Jag gillar inte den extrema konkurrens som blivit i skolvärlden. Det uppmuntrar till ett säljbeteende som ofta inte gynnar den pedagogiska verksamheten, och ibland direkt skadar den. Men jag tycker den genomsnittliga medvetenheten verkar ha ökat hos de som nu söker gymnasieutbildning. 

Gymnasiemässan

Efter två dagar på gymnasiemässan, där jag pratat med folk non-stop från öppning till stängning, så är hela min varelse fylld av endorfiner, adrenalin...och koffein.

Det känns också som att jag fått ett seratoninsvepande lugn över mig. I dagens konkurrens finns det en oro att inte få tillräckligt med elever till nästa år. Den oron har dämpats ordentligt.

En dag kvar. En lite längre rapport kommer efter dörrarna stängs ikväll :-)

Och om ni inte varit där - titta förbi monter c06:41. I dare you to not get excited about our school!

SSIS Lan 2013

Traditioner är viktigt, även på en icke-traditionell skola. Viktigt för att vi ska bygga upp en känsla av att vi är en skola, av samhörighet. Jag personligen är inte världens mest traditionsbundna person - men det finns ett stort värde i att ha dessa saker. Så vilken tradition startar man på ett nytt tekniskt gymnasium? Ett LAN förstås! Elevernas planerade förstås själva (inom de ramar som vi satte - vi är trots allt ansvariga). 24 timmar av att göra saker tillsammans med datorer, ge eleverna chansen att besegra rektorn på deras egen hemmaplan :-)

Jag kunde tyvärr inte själv stanna över natten, men spenderade några timmar på fredagskvällen där. Nu är jag förstås - i spelvärlden åtminstone - otroligt gammal med mina 33 år. Jag minns ju internet innan det var grafiskt (typ). Jag minns när onlinespel (då i form av MUDar) bestod av enbart text. Så jag valde att bejaka denna fantastiska ålderdom och satte mig och spelade Syndicate medan jag väntade på installationen av mer sociala spel (till skillnad från eleverna tog jag inte med mig min monsterdator hemifrån).

Det var ordentliga datorer. Många skärmar. Mycket kolhydrater. En Xbox uppkopplad till projektorn.

När jag själv gick i gymnasiet var det Quake som gällde. Det var spelet som vi satt och spelade i skolan efter det att lektionerna var slut. Det var ett skönt sätt att släppa det intellektuella, att bara få reagera på vad som hände på skärmen. Men 15 år av att inte spela den typen av spel gör en del med ens reflexer, och jag dog. Och dog igen. Och igen. Och igen.

Allt som allt tror jag ändå att vi är rätt nöjda med LAN 2013. Det var en bra början. Nästa år får det nog bli ett ordentligt LAN för mig. Och då ska vi ha med de saker som vi missade i år. Och en fruktkorg...

Bloggat från tunnelbanan

Lotta Edholm skriver själv om besöket hos oss i fredags på sin blogg här. Kul att skolan uppmärksammas lite här och var  :-)

I övrigt så måste jag säga att en utav de stora utmaningarna med det här jobbet är att hitta balansen mellan att jobba framåt med idéer om pedagogisk utveckling, planering av ssis framtid och det dagliga arbetet med rättning och lektionsplanering. Tur att man kan multitaska.

Gav mig själv 20 minuter att tänka på och överväga en möjlig spelifiering av undervisningen (gamification - kolla in exempelvis Jane McGonigal om ni inte känner till konceptet). Känns som ett intressant spår att utveckla vidare i tanken om jag får tid om några månader. Lite andra saker som har prioritet just nu.

Under kommande veckor ska jag se till att skriva lite om det pedagogiska arbetet som vi faktiskt implementerat också. Stay tuned.

———
Kan inte riktigt låta bli att undra om någon nu blev irriterad på att jag, som svensklärare, använde ordet multitaska som svenskt verb ;-)

Lotta Edholm på besök

Rurik Bergström & Lotta Edholm tittar på när eleverna
demonstrerar vårt studentresponssystem.

Dagens stora händelse var förstås besöket av skolborgarråd Lotta Edholm. Hon ville komma hit och höra hur det går för oss, prata med oss lärare, lite representanter från våra samarbetspartner, och eleverna. Förutom vi lärare och rektor så närvarade Lars Wiigh, som är "Affärsområdeschef Offentlig Sektor, Life Science och Energibransch" på IBM, Rurik Bergström från Stockholms Universitet och Malin Hasselblad från Edholms stab.

Diskussionerna gick väl som det varit mest när vi träffat folk som vill veta hur det går. Ja, det är otroligt mycket jobb att starta en skola, och staden har inte riktigt rutin på det. Men ja, det går riktigt bra - vi har gjort ett bra jobb, eleverna när väldigt nöjda. Ja, det är bara killar i klassen, och det är någonting som vi pratar mycket om. Och så vidare...faktum är att även om det är stressigt, mycket jobb, emellanåt som att banka huvudet i en vägg, så tycker jag att vi lyckats otroligt bra med det vi åstadkommit. Och det verkar alla andra också tycka.

Lotta ville också besöka eleverna, förstås, och fick demonstrerat för sig en del av de sätt som vi jobbar på i undervisningen. Hon frågade vad eleverna tyckte om skolan - om de tyckte att den uppfyllt förväntningarna. De tre svar hon fick var: Att det var mycket mer än en elev hade förväntat sig; att de är flera stycken som reser mer än en timme enkel väg för att komma till skolan, och det gör man inte om man inte tycker att skolan är bra; att "jag älskar min skola". Någon som ville säga emot? Nej...inte där och då i alla fall. Det är klart det finns brister - till exempel att det trådlösa nätverket krånglar lite precis när skolborgarrådet ska besöka och få en demonstration av eleverna ;-) men å andra sidan är vi ju priviligierade att ha åtkomst till KTHs nätverk också. Nätkrångel innebär alltså i regel bara några sekunder för att byta till ett annat nät.

Eleverna lyfte egentligen bara en fråga till Edholm - loggan. Det här har ju blivit något av en grej för klassen - att de vill ha den skolloggan som gjordes för SSIS, men som vi nu inte ska använda (inga skolor ska ha egna loggor, utan bara använda St Erik-loggan). Edholm förklarade bakgrunden till beslutet, men tog med sig den kritik som eleverna riktade mot detta.

Lars Wiigh tyckte att företagen borde ju kunna hjälpa till med läxhjälp någon timme i veckan - det finns ju några tusen ingenjörer härute och några utav dem borde väl kunna ställa upp på frivillig basis! Rurik från SU tyckte att det borde ju de också kunna hjälpa till med. Lars pratade också om samarbeten med skolor utomlands - att samläsa kurser med en klass i ett annat land till exempel, vilket finns inom projekt som han är involverad i - vilket både vi och eleverna förstås tyckte var väldigt intressant!

Allt som allt mycket bra möten, och alla parter verkar nöjda när vi skiljdes åt efter att ha ätit lunch tillsammans med eleverna. Faktiskt bättre mycket mer givande än de politikerbesök som jag avrit med om på andra skolor - den här gången kändes det som att vi alla hade lagt politiken på sparlåga i bakgrunden, för att faktiskt fokusera på hur det går med den här skolan, med de här eleverna, och hur det kan utvecklas.

Det är mycket på gång...

Möte med TATA Consultancy Services

Spenderade ett par timmar idag på eftermiddagen hos TCS, för att diskutera vad vårt samarbete med dem ska innebära. Av de fyra företagen som just nu är direkt involverade i skolan (då räknar jag till exempel inte med Intel, som har en plats i vår Advisory Board, men som inte är med i verksamheten förrän nästa läsår), så har TCS valt att arbeta främst med oss lärare.

Förutom de två som vi träffat tidigare, så fick vi även träffa Sales Director Avinash Limaye och Human Resources Lead Sathya Narayana Mehta. Känns otroligt priviligierat att som verksam inom skolverksamhet få samarbeta med alla dessa människor.

Det finns något med TCS som är väldigt spännande. TCS har inte de jättelika komplexen här i Sverige som till exempel Ericsson har, utan är kanske det företag som mest just här omedelbart visar på det multinationella jobbet som samtliga företag faktiskt har inom sig. Arbetsspråket blir på ett mer självklart sätt engelska, eftersom det måste vara det.

Arbetet med TCS kommer vara ganska långsiktigt. Vi lärare - referade till i anteckningarna från mötet som M&M - kommer att träffa lite olika människor från företaget för att hjälpa oss bygga upp en utbildning som ligger i samklang med de krav som ställs inom arbetslivet.

Och så är det ett utmärkt tillfälle för mig som språknörd att få uppleva en språkmiljö som är mig i stora drag främmande - näringslivsmötesspråket.

Det första som mannen från HR sa att han sökte när han söker personal? Folk med en positiv attityd till att lära. Kunskap blir gammal, världen förändras. De vill ha folk som gillar att lära sig nya saker.

När eleverna är borta dansar lärarna på bordet...

...eller så sitter vi och jobbar med hemsidan, planerar nästa års flytt och sådant. Det är mycket jobb på en nystartad skola som man kanske inte tänker på om man inte är i det. Att bygga upp en bra hemsida går inte på ett par timmar. Att skapa marknadsföringsmaterial tar tid, tanke och diskussion. Det finns aldrig så mycket tid som man skulle behöva, men jag är ändå ganska nöjd med vad vi åstadkommit så här långt.

I måndags var det utbildningsdag för stadens lärare, och så stod jag och föreläste två pass om hur man kan arbeta med Googles verktyg för ett gäng lärare. Ganska nöjd med dagen, och det verkar som att åhörarna var det också. Det tar 70 år att ändra en skolkultur, var det så? Vi bygger en från grunden nu, och jag tror att vi som land måste jobba på att utvecklas snabbare inom skolvärlden. För samhällets skull, för elevernas skull, men också mycket för lärarnas skull. De krav som ställs av samhälle, näringsliv, framtiden, politiker, elever, föräldrar och andra intressenter i skolans värld, är väldigt svåra att få ihop. Det blir en enorm dissonans, som orsakar mycket av den stress som lärare erfar. Och som hindrar en pedagogisk utveckling mot en bättre skola och en bättre arbetssituation.

Och nu börjar nervositeten inför gymnasiemässan och det verkliga arbetet med markandsföringen att infinna sig. Jag är inte orolig för att vi inte ska få elever - den här skolan behövs, och jag tror att om vi bara får ut informationen om vad skolan är, så kommer vi fylla platserna. Men ett utav teknikbranschens största bekymmer är den otroligt ojämna könsfördelningen. Företagen skriker efter kvinnliga medarbetare, och om det ska bli en bättre utveckling där, så måste det starta i skolan. Teknik får inte bara vara av män, för män, som det till större delen ser ut idag. Och då får inte heller teknikutbildningarna på gymnasiet vara riktade mot killar eller bestå av killar.

Jag har alltid haft svårt att förstå varför det är så uppdelat. Kanske är det för att jag själv aldrig sett så tydliga skiljelinjer mellan de olika diciplinerna. Teknikbranschen handlar lika mycket om psykologi och retorik som den gör om matematik och programmering.

Nej, jag har ju faktiskt semester idag, så nu ska jag ta mig en titt på Köpenhamn.

Måndagstorsdag!

Jag har en inneboende aversion mot torsdagar. Jag vet inte riktig vad det beror på, men jag misstänker att det är en kombination av några år av veckans längsta skoldagar, med bara soppa till lunch, under högstadiet/gymnasiet. Eller så är allt Douglas Adams fel. Världen går ju trots allt under på en torsdag.

De senaste veckorna har mitt missnöje med torsdagar även berott på att en av de mest spännande delarna av SSIS är våra Expert Thursdays - att företagen kommer hit med föreläsningar och annat spännande (eller att vi går dit) varje torsdag. Men jag har inte kunnat vara med någon gång, eftersom jag undervisar på annan skola just torsdag-fredag.

Källa: internet.org

Men! Idag var det torsdag redan på måndagen! När eleverna träffade Ericsson i början av terminen så kom samarbetet med Mark Zuckerberg i projektet internet.org upp som en fråga från eleverna. Ericsson tog fasta på detta, och idag kom Sebastian Tolstoy hit och pratade om just de samarbeten som Ericsson och Facebook har, både sedan tidigare och nu med internet.org.

Det är spännande tankar. Hur ger vi en miljard människor tillgång till internet, som idag inte har det? Hur ger vi alla människor tillgång till det? Människor som inte har ekonomiska förutsättningar att skaffa sig internet inom ramen för dagens affärsmodeller.

Det var ju också passande att Sebastian i slutet kom in på vikten av innovation. Att faktakunskaper, att ta till sig kunskapen i skolan, är en viktig bas, men att det är just kreativiteten som är viktigast i branschen.

Så jag tycker lite bättre om torsdagar nu. I alla fall när de infaller på måndagar.

Att starta upp en ny skola är 

Spännande

Utmattande

Frustrerande

Sisyfosiskt

Exalterande

Och alldeles, alldeles underbart. 

Det är också något som, i kommunal regi, inte sker särskilt ofta. Särskilt inte en skola som ska vara nytänkade organisatoriskt och pedagogiskt. 

Så jag tänkte blogga lite under året. Om vad som händer under ett uppstartsår. Om vilka utmaningar som vi stöter på. Om pedagogiska framsteg, och om misslyckanden. Om idéer som kanske inte finns tid att genomföra - ännu. 

Jag kommer också blogga för eleverna. Ge exempel på hur delar av uppgifter kan se ut.

Jag vet inte hur ofta, eller hur mycket det blir med allt arbete som behöver göras. Men vi gör ett försök.